onsdag 30 september 2009

Släktforskning ... öh


Bilden är från byn Slättberget.

De som känner mig vet att jag tycker det är kul med släktforskning. Jag har faktiskt hållit på med släktforskning då och då sen tonåren när jag började intervjua mina gamla farföräldrar och mostrar. 

Vad är det då egentligen som ÄR kul med släktforskning. 

I min släkt har jag egentligen inte hittat en enda person i äldre tider som varit berömd utanför sina hemtrakter. Och hemtrakterna håller sig i huvudsakligen områdena kring Tornedalen, Råne älvdal, Gällivare och uppe kring Jukkasjärvi. Precis som Mikael Niemi beskriver i Populärmusik från Vittula 

” Med tiden förstod vi att vår hembygd egentligen inte tillhörde Sverige. Vi hade liksom kommit med av en tillfällighet. Ett nordligt bihang, några ödsliga myrmarker där det råkade bo människor som bara delvis förmådde vara svenskar. Vi var annorlunda, en aning underlägsna, en aning outbildade, en aning fattiga i anden. (s. 49)”
och ...

” Det var en uppväxt av brist. Inte en materiell sådan, där hade vi så vi klarade oss, utan en identitetsmässig. Vi var inga. Våra föräldrar var inga. Våra förfäder hade betytt noll och intet för den svenska historien. Våra efternamn kunde inte stavas, än mindre uttalas av det fåtal lärarvikarier som sökte sig upp från det riktiga Sverige. Ingen av oss tordes skriva till ”Upp till tretton” eftersom Ulf Elving skulle tro att vi var finnar. Våra hembyar var för små för att synas på kartorna. Vi kunde knappt ens försörja oss själva utan levde på bidrag. 

Vi såg familjebruken dö och ängarna bli överväxta av sly, vi så g den sista timmerflottningen på Torneälven och sedan aldrig mer, vi såg fyrtio starka skogsarbetare ersättas av en enda dieselosande skotare, vi såg våra fäder hänga handskarna på spiken och resa sin väg, försvinna på långa veckopendlingar till Kirunagruvan. Vi hade det sämsta resultat på Standardproven i hela riket. Vi hade inget bordskick. Vi hade mössan på oss inomhus. Vi plockade aldrig svamp, undvek grönsaker och hade aldrig kräftskivor. Vi kunde inte konversera, inte deklamera, inte slå in presenter eller hålla tal. Vi gick med tårna utåt. Vi bröt på finska utan att vara finnar, vi bröt på svenska utan att vara svenskar. 
Vi var ingenting.

Ja, där är jag ifrån. Mitt folk.

Men ändå fanns de ju där. De kom någonstans ifrån, de levde, överlevde, älskade, hatade, berättade historier och just FANNS någonstans på ett underligt sätt vid sidan av de svenska historieböckerna.

Vilka var de då? Eller är de då?

Det var så mycket jag inte fattade när jag var yngre, hur man kunde komma på idén att bosätta sig och ha en affär på en ås miltals från andra människor, som min mormors far som 1890 folkräknades med adressen Slättberget. Hur kunde det komma sig? Och var kom dom ifrån?

Något som fascinerar mig är att mina övriga släktforskande släktingar och jag har kunnat hitta trådarna tillbaka ner till 1400-talet ibland för våra förfäder. Jag har tittat på andra släkter på min mans sida och det finns vad jag kan se inte samma fascination för hur det var och var man kom ifrån bland sydliga människor. 

Kanske är det just gåtan med vår historia, att den liksom inte finns i historieböckerna, som gör just människor med rötterna i Norrbotten till så inbitna släktforskare.

4 kommentarer:

  1. Hej Eva
    Jag satt just och letade efter bilder från Slättberget vid Naattavaara där min släkt bott i generationer. Är Bilden från den byn?

    SvaraRadera
  2. Bilden ska vara från Slättberget vid Nattavara. Jag har inte tagit bilden, men platsen och utseendet verkar rätt. Det är verkligen ett slätt berg.

    Jag har varit på besök i Slättberget när jag var liten och det fortfarande bodde folk där. De hade ett vinterhus och ett sommarhus, och vi besökte sommarhuset. På den tiden fanns det kor i Slättberget och huset användes till att göra grädde och smör och sånt i förutom att bo i.

    Vad hette dina släktingar.

    När jag tänker på

    SvaraRadera
  3. Hej Eva vet inte men det ser ut som du inte avslutade meningen :) Jag har en massa fina bilder från slättberg tagna 1990 tycker det är så sorgligt att det är så förfallet.
    Är så nyfiken på vem som äger stället nu och vilka som har det som sommarhus.
    Mina släktingar (farmors far) hette hugo Eliasson och hans pappa med familj elias salomonsson bodde där uppe.

    SvaraRadera
  4. Miss det där med den oavslutade meningen. Ja, det är lite sorgligt med alla hus i Norrland som står oanvända och faller ihop.

    Är det verkligen någon som har det som sommarhus? Namnen du nämner låter bekanta, det kan vara någon av dina släktingar som jag träffat.

    När jag var där och det var igång, borde ha varit i slutet på 60-talet.

    Jo, jag tänkte tillägga att jag undrar om inte slättberget var en del av "malmens väg", den väg som samer körde malm från Gällivare till bruken och kusten söderut. Åsarna är rätt kala och går i rätt riktning, så jag tror att folk följde dem när de skulle söderut.

    Bodde det verkligen folk där på 90-talet? Jag har varit och tittat på husen när det varit övergivet i alla fall.

    Känner du kanske Erling?

    SvaraRadera