måndag 15 april 2013

Feminism och religion? #Blogg100 37 ek

Först några tillkännagivanden.

Jag är inte religiös (surprise). Jag hör definitivt inte till någon av världsreligionerna, och om min typ av andlighet ska betecknas som något, så är det någon form av naturreligion. Jag kan bli andlös inför en vacker plats, en solnedgång, eller en blomma.

Med det sagt, så är min utgångspunkt klar. Det finns ingen bok eller lära som säger hur vi ska leva våra liv, utan om vi bara tänker efter, så kan vi lista ut det själva.

Måste det inte finnas någon straffande gud som avhåller mig från mord exempelvis?

Men, nehej, jag har aldrig haft minsta tendens eller intresse av att bli våldsam, så det gör det faktiskt inte.

Och därmed över till frågan om feminism och religion. Frågan aktualiserades när sossarna valde in en man som tycks förespråka mäns och kvinnors olika roller exempelvis. I hans religion så tillämpas månggifte, dvs att en man kan gifta sig med flera kvinnor.

Inom feminismen finns särartsfeminismen som, i min tolkning, menar att kvinnor och män av olika anledningar gärna söker sig till olika sysslor. Vilket självklart är något helt annat än att kvinnor och män SKA ha olika sysslor.

Vi har också olika förväntningar på män och kvinnor, och en människa som Thatcher är avskydd även i sin roll som kvinna, eftersom hennes maktfullkomlighet, samvetslöshet och krigiskhet är egenskaper som är vanligare hos manliga politiker. Det betyder nu inte att män med liknande egenskaper slipper undan, ta exempelvis George Bush, som närmast är ett driftkucku, och tystnad råder om hans regeringstid.

Åter till religionen.

Självklart har vi religionsfrihet. Självklart får folk tro på vad de vill, gud, oknytt, eller anden i glaset.

Inom politiken har vi dessutom ett parti som sägs bygga religiösa, i detta fall på kristna värderingar, KD. (Men vilka kristna värderingar det avser, är synnerligen oklart, då deras politik på riksplanet är samvetslös enligt min mening.)

Och i en demokrati får man föra fram vilka åsikter man vill, men om man företräder ett parti med jämställdhet på programmet, så kan man enligt min mening inte stå för något annat.

För övrigt är jag tacksam över att vi än så länge slipper politiker som regelmässigt åkallar gud.

Jag befarar att vi kommer att gå vidare på denna trend med ökat religiöst inflytande, jag tycker mig märka att människor i min omgivning kommer ut som kristna till höger och vänster. (Eller kanske är det bara en effekt av ålder, när fan blir gammal blir han religiös heter det ju).


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar