måndag 24 september 2012

Realism ?

Av någon bisarr anledning applåderar DNs ledare när MPs nya partiprogram annonseras.

Och ... märkligt nog tycker DN att partiet ska anpassa sig till partiledningens önskemål, och inte tvärt om, vilket väl vore det naturliga i en representativ demokrati?

DN jublar och menar att MP håller på att avlägsna sig från tillväxt- och civilisationskritik.

Jösses!


  • Vi lever i ett ekonomiskt system som håller på att krackelera, 
  • där vanligt folk är skuldsatta upp över öronen på grund av bostadsbubblan, 
  • i en värld där kritiska råvaror håller på att ta slut eller köpas upp av Kineserna, 
  • där effekterna av klimatförändringarna påverkar oss dagligen och 
  • där oljans period som drivmedel är slut inom några få decennier, kanske så få som två


I detta läge har DN mage att tala om att MP skulle vara realistiska när DN inte uppfattar att programmet betonar de problem vi står inför. Istället tror DN att vi ska ha ett högteknologiskt samhälle med välutbildade människor som på något magiskt sätt fixar det här med olje, och råvarubrist ändå? Ett samhälle där välfärd innebär tillväxt.

Välfärd borde innebära att människor har det bra, och har tillgång till social service som hälso- och sjukvård, skola och omsorg när de behöver det. Välfärd borde betyda ekonomisk trygghet i händelse av arbetslöshet, pension, föräldraskap eller av andra skäl när vi inte kan arbeta.

Välfärd kan inte innebära att vi fortsätter att leva som om vi hade flera jordklot på oss.

Jag ska noga läsa nya partiprogrammet och jag hoppas i sanning att det står det jag hoppas på, nämligen en färdplan mot en framtid där omställningen blir allt nödvändigare.

PS DNs ledarredaktion har uppenbarligen inte läst förslaget till partiprogram som jag upplever som mycket rimligt och sansat. Kanske försöker DN fösa in MP i Alliansens hägn nu när två av Moderaternas mini-stödpartier hänger på gärdsgårn. Men, det kanske ändå vore bra att läsa partiprogrammet först.



onsdag 19 september 2012

En ny feminism, om recensionerna av Nina Björks bok



Nina Björk diskuteras nu, i samband med hennes nya bok "Lyckliga i alla sina dagar", där hon ger en kritik av konsumtionssamhället. När detta diskuteras så skriver DN ett långt "hemma hos" reportage, där rubriken blir att hon "Inte lever som hon lär". När jag läst den mycket sympatiska intervjun blir jag lite konfunderad över på vad sätt hon inte lever som hon lär? Hon verkar försöka leva ett hederligt liv, med miljöhänsyn, i ett hyggligt jämställt förhållande där hon engagerar sig i sina barn?

Vad krävs egentligen? Skulle hon skilja sig? Skulle hon bo i en jordkula? Skulle hon vara lesbisk? Skulle hon koka molotovcocktails på spisen? Skulle hon vara radikal anarkistisk vegan och släppa ut minkar? Jag tycker som sagt att Nina Björk verkar leva ungefär som hon lär, och att hon verkar vara en synnerligen trevlig och klok kvinna av allt som framgår i intervjun.

Men, nu, när hon skriver om ekonomismen, duger hon självklart inte som feministisk ikon för borgerlighetens megafon SvD. De borgerliga feministerna har visst haft en roll att fylla. Kvinnor kan ju numera vara ekonomiskt självständiga, och de kan skilja sig om de hamnar i förhållanden de inte vill fortsätta. Men, de borgerliga feministerna nöjer sig inte med detta, utan det är själva shoppingen som är målet i våra kvinnliga liv.

Vi kvinnor ska uppenbarligen slänga ut både man och barn med badvattnet och sitta och bubbla i SPAn läppjande på bubbelvatten rusa runt evigt hysteriskt shoppande för att inte må dåligt av alla reportage om hur livet "borde" vara, och hur vi "borde" se ut och leva, allt för att hålla ekonomin igång

Det är dags för feminismen att ta nya krafttag för jorden och barnen. Att rädda miljön och klotet är vår mission, för våra barns skull, för alla människors skull, för att vi lever här tillsammans och för att vi måste lösa våra problem tillsammans.

Det är bara att konstatera att den borgerliga "satsa på dig själv" feminismen har nått vägs ände, och att det är en grön solidarisk feminism som är framtiden. Så må SvDs recensent tycka att realistiska samhällsdrömmar skrämmer.