lördag 2 juni 2012

Varför studenternas "självständiga arbeten" är olämpliga som mått för att utvärdera högre utbildning

Jag har handlett uppsatsarbeten i sådär 20 år och varit kursansvarig för kursen i självständigt arbete ett antal år. Jag har handlett sådär kanske 300-350 studenter gissar jag totalt sett. Jag har dessutom handlett studenter från ganska olika områden, sjuksköterskeutbildningen, socialt omsorg, tandhygienister, dietister, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, lärarkandidater, förskollärarkandidater, psykologstudenter, PA-studenter, socialt arbete studenter, specialpedagogikstudenter ... alltså, jag har handlett studenter från ganska skilda håll och även på skilda nivåer, vi kan kalla dem B, C och D, vissa skulle kallas "masterstudenter"eller "magisterstudenter" och vissa "kandidatstudenter".

Jag vill med ovanstående beskrivning av mina erfarenheter påstå att jag på det hela taget vet rätt väl vad det handlar om att skriva "självständiga arbeten".

Det där med "självständiga" är givetvis en sanning med stor modifikation. Vissa studenter är helt klart "självständiga" och klarar sig mer eller mindre utan lärarnas inblandning, medan förhållandet är det motsatta för en större grupp. Lärarnas insatser är ofta avgörande för att studenterna ska få ihop en skaplig uppsats.

När det nu är så att lärarnas insatser ofta är avgörande för att uppsatsarbetena ska bli av god kvalitet, så kan man förvänta sig att med de "självständiga arbetena" som mått på hur lyckade utbildningar varit, så kommer kraven att skärpas på dessa. Det kommer sonika att bli svårare att få igenom sina arbeten, vilket innebär mer arbete för handledarna.

Vad gör man då som handledare? Ja, man hjälper studenten att hitta undersökningsbara syften och frågeställningar som på avsedd tid ska vara möjliga att undersöka och besvara. Man rådger studenten när det gäller metodvalet för uppsatsen. Man rådger och bistår när det gäller litteraturgenomgången, när det gäller resultatbearbetningen och diskussionen. Man är ofta även språklärare, språkgranskare och korrekturläsare.

Beroende på studenternas förkunskaper (vilka ofta är grunda) så får handledarna ofta hjälpa till med litteratursökning, statistikbearbetning och presentation, alternativt kvalitativ analysmetod.

Det har framförts att antagningapoängen för studenterna har ett samband med de senare uppsatsernas kvalitet, och det gäller säkert, i synnerhet när det gäller språkbehandlingen. Är man bra på att skriva svenska så går säkerligen uppsatsarbetet bättre.

Sen måste man ju också besinna i vilket ämne man skriver uppsats och vad det ger för förutsättningar. Om man exempelvis skriver i ett ämne som biologi, så har man goda förutsättningar att få hänga på ett forskarteam och göra ett mindre arbete i utkanten på deras forskningsprojekt. Det samma gäller givetvis även ämnen där det dyker upp ett fåtal studenter, där institutionerna givetvis har goda resurser att hjälpa studenten en lång bit på vägen.

Inom sjuksköterskeprogrammet är det massutbildning som pågår, vilket medför att det är ovanligt att studenter kan skriva arbetena inom pågående forskningsprojekt.

Inom lärarprogrammet är det för utom att det är en massutbildning, även situationen att studenterna dels läser "ämnesämnen" som språk, historia, eller matte exempelvis, och dels läser "pedagogiska/didaktiska" ämnen som ju faller inom den samhälls/beteendevetenskapliga sfären. Studenter på lärarprogrammet bör exempelvis gärna ha en hum om hur kemisk forskning går till men också om hur man använder enkäter eller intervjuar och gör innehållsanalyser. Trots att bäggedera handlar om forskning är det fullständigt olika sätt att gripa sig an problem som är aktuella.

Inom gamla goda "ämnesstudier" fick uppsatsproduktionen oftast ta den tid den tog, men inom ett programområde där utbildningarna förväntas spotta ut färdiga lärare och sjuksköterskor exempelvis, så är det av nöden att kvaliteten och omfattningen av de självständiga arbetena anpassas till den tid som normalt står till buds = 10 veckor.

Om man nu tänker sig vad man kan hinna med på 10 veckor så ser det ut på följande vis: 1 vecka - besluta ämne, planera. 3 veckor - datainsamling, 2 veckor - analys och 2 veckor skriva - slutligen 2 veckor för examination och efterarbete. Det behöver inte bli alltför stora stopp i maskineriet för att det hela ska haverera och försenas. Tack vare ambitiösa handledare blir trots allt en stor del av studenterna klara inom avsedd tid.

Ja, det jag vill påstå är att med det nuvarande sättet att utvärdera utbildningar kommer handledare och examinatorer att skärpa kraven för att inte riskera att förlora pengar till institutionerna. Detta kommer att medföra merarbete för högskolornas personal, och att färre studenter blir klara inom stipulerad tid. Högskolor med studenter med goda svenskkunskaper och speciellt fördelaktig bakgrund för att skriva uppsats (akademiskt skolade föräldrar) kommer att gynnas och övriga missgynnas.

Vi kan alltså se fram emot en examinationsinfarkt inom högskolan inom inte allt för lång tid, och de självständiga arbetena avspeglar fortfarande inte utbildningarnas kvalitet, utan helt andra saker.

Michael Silvestri

Jan Björklund

Lena Adamsson Anders Flodström

Flyktlinjer


1 kommentar:

  1. Det mesta av utvärderingar inom högskolor och universitet speglar något helt annat det avser att spegla och man tror att de avspeglar. Betygen säger ganska lite, om man inte känner till examinationsformerna, uppsatserna säger ganska lite som visas ovan, för det mesta, och studenternas utvärderingar av undervisningen säger nästan ingenting alls om denna.
    Det bästa man kan göra är att låta sig födas av rätt föräldrar.

    SvaraRadera