onsdag 20 juni 2012

Om problem och framtiden

En gång i tiden skrev jag uppsats om Cristopher Lasch - The culture of narcissism. Nu när jag läser på Wikipedia, så tycker jag att han var en intressant akademiker och tänkare fortfarande. Han tycks inte ha dragit sig för att slåss åt alla håll och tycks ha stuckit ut hakan oavsett konsekvenserna. Det ger ju faktiskt respekt.

Om jag nu ska förhålla mig till honom så tycker jag att han verkar ha rätt i många saker. Jag tycker att "satsa på dig själv" och "individualism" är saker som kan gå för långt. Vi är människor som lever i ett tätt knutet nät av relationer, och det vi måste göra nu är att ta gemensamma tag för att möta en bekymmersam framtid. Hur än förhandlingarna i Rio går så tvingar verkligheten på oss förändringar. Och gör vi dem inte frivilligt så kommer vi att tvingas till dem, i värsta fall med våld men troligen med ekonomin som piska.

Vi vet att vi sitter på uttömliga resurser som vi tömmer med svindlande fart. Kjell Aleklätt redogör här för peak-oil, som inträffade redan 2006. Det är mycket möjligt att våra ekonomiska problem nu inte minst har ett samband med att tiden med billig olja är över. Förhoppningsvis (om man ser det positiva med detta) kanske klimatförhandlingar spelar relativt liten roll när det gäller att bli av med oljan. Frågan är då, vad gör vi sen?

Inte bara oljan är på upphällningen utan redan om några år är vissa viktiga råvaror peakade. Dit hör vanliga ämnen som silver och koppar. (Som ett tecken på denna brist har vi haft koppartjuvar huserande i sommarstugan - mot vår vilja förstås).

Dessutom kan man räkna med att Eurozonen havererar snabbt eller långsamt. Av någon anledning pumpar moderatregeringen in svenska skattebetalares miljarder i ett lönlöst projekt. Ungefär lika vettigt som Förbifart Stockholm, nu när biltrafiken kommer att tvingas minska på grund av skyhöga oljepriser.

Ja, eftersom jag hyser mina allvarliga tvivel på *marknaden* just för tillfället (i motsats till vår statsminister som tycks tro att vi bara ska "handla" lite vettigare, se dagens DN), så är jag böjd åt att sälja fonder och liknande nu.

Det jag tänker göra med mina pengar är att göra vårt eget hushåll mindre beroende av icke förnybar el, och mer robust mot de närmsta 20 årens bekymmer, och några steg kommer att vara att se till att vi får solpaneler installerade och i övrigt gå med i ett vindkrafts kooperativ. Nästa steg blir att skaffa en elbil, och så mycket som möjligt åka tåg.

Om man ska investera i något annat, så blir det i ett växthus och eventuellt i ett lantställe med hyggliga möjligheter till odling (även jordbruksmark kommer att vara en bristvara inom 60 år). Dessutom ska jag nog lära mig sköta höns, den vettigaste källan till kött och högvärdigt protein som verkar finnas för framtiden.

Det som är viktigt att satsa på i övrigt, är relationer till nära och kära och goda vänner. Vad vi mest behöver är ett bra kontaktnät som kan hjälpa oss när skiten träffar fläkten, för ingen människa är en ö.

torsdag 14 juni 2012

FP och S i kamp om vem som tar hårdast tag i skolan

Det är milt talat irriterande när sossarna börjar triangulera sig in i Folkpartiets domäner på skolområdet. Det blir fallet när sossarna mot allt sans och vett börjar hitta på dumheter som att barn som inte uppnår målen för att få betyg ska gå i skolan på sommaren.

Varför kommer ungar inte in på gymnasiet? Ja, ett av grundproblemen är att vi har ett målstyrt betygssystem som inte tar hänsyn till att ungar av personliga eller sociala skäl kanske inte KAN uppnå godkända betyg i år 9, i tillräckligt antal ämnen för att bli behöriga till gymnasiet.

Skälen till att man inte får tillräckligt goda betyg kan bero på ett antal olika saker som borde ge anledning till olika insatser:

Det kan ju vara att man har svårt för att lära sig och inte får nog med stöd i skolan. - Svaret på detta borde ju vara att lärarna och speciallärarna får mindre klasser och mer tid för att hjälpa eleverna.

Det kan ju också vara att man inte får nog stöd i hemmet och därför inte klarar läxor och därmed tappar sugen. - Svaret på det måste ju bli satsningar på läxstöd exempelvis.

Kanske har man invandrat och kan inte svenska tillräckligt bra för att tillgodogöra sig skolbokstexterna. - Då borde man ju lämpligen få stödundervisning i svenska, eller kanske få läsa skolämnena på hemspråket.

Kanske har man läs- och skrivsvårigheter. - och då är ju återigen svaret att man måste få lämpligt stöd och hjälpmedel i klassrummet.

Och om man har svårt att koncentrera sig - ja, man kan ju behöva kunniga lärare, hjälpmedel och eventuellt medicin för att klara av skolsituationen.

Tänk om man har en utsatt situation där inte föräldrarna klarar av föräldraskapet och man knappt gått i skolan. - Ja då behöver man ju samhällets stöd i familjen och även omfattande stöd för att kunna läsa ikapp.

Istället för att piska barnen till skolan på loven så ska självklart skolan reformeras till att möta barns särskilda behov. Detta är förstås inte "politiskt slagordsmässigt", att på allvar kräva att alla barn ska få rätt till det stöd de behöver för att trivas i skolan och för att klara skolan.

Det är synnerligen irriterande när Sossarna förfaller till Folkpartistisk slagordspolitik istället för att satsa på att reformera skolan så att den fungerar för alla.

söndag 10 juni 2012

Hur var det nu med "etniskt födda svenskar"?

Reinfeldt intervjuades i Ekots lördagsintervju och fick där chansen att försöka förklara det här med etniska svenskar mitt i livet ...

Vad sa nu Reinfeldt till TT 14 maj (kan höras i Eko intervjun ovan)?

Jag tycker inte att det är korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniskt födda svenskar mitt i livet har vi mycket låg arbetslöshet.
(jag har försökt transkribera korrekt)

I Rambergs Eko-intervju rättar Reinfeldt sig till "inrikes födda".

Etnicitet och inrikes födda ...

Sen börjar det glida igen ... Reinfeldt glider från att det skulle handla om "inrikes födda" till att det även skulle handla om "inrikes födda" där svårigheterna skulle gå i arv då föräldrarna var födda någon annanstans.

Plötsligt har vi då egentligen tre grupper

Inrikes födda av inrikes födda

Inrikes födda av utrikes födda

Utrikes födda av utrikes födda.

Vilken av dessa grupper skulle det nu gälla att vi har låg arbetslöshet (mitt i livet)?

Alltså ... Reinfeldts TT uttalande handlar EGENTLIGEN inte om inrikes födda utan om inrikes födda av inrikes födda ... alltså är det egentligen någon form av etnicitet han är ute efter.

Sen kommer ju nästa fråga, nämligen om han har rätt i sak? Är det verkligen så att "andra-generationens invandrare" som de inrikes födda av utrikes födda i varje fall kallades förr verkligen ÄR mer arbetslösa än andra grupper?

Sen säger Reinfeldt att den statistik vi har är uppdelad på inrikes födda och utrikes födda. Frågan är då, om Reinfeldt har fog för att anse att inrikesfödda av utrikesfödda föräldrar skulle vara mer arbetslösa än andra? (Jag vill gärna se den statistiken, för det är givetvis ett problem om det är så).

Tomas Ramberg påpekar att arbetslösheten hos "inrikes födda" var 3,5% 2006 och det är 3,5% nu också. (Och detta borde ju även innefatta "inrikes födda" av "utrikes födda" ... ? är min stilla undran. Finns det I SÅ FALL fog för Reinfeldts indignation över en eventuell diskriminering?)

Utrikes födda har haft en stigande arbetslöshet från 11% 2006 - till 14% nu.

Nu börjar Reinfeldt prata om att detta beror på att folk kommer från Somalia och Afghanistan, som inte har utbildning alls ...

Detta ska enligt intervjun åtgärdas med låglöne- och lågkvalificerade jobb, där man inte behöver kunna språk ...

OK, för att försöka reda i detta. Om jag förstår Tomas Rambergs läsning av statistiken så har "inrikes födda" (oavsett vilka föräldrar de har) en relativt låg arbetslöshet, 3,5%. Reinfeldts indignation när det gäller en eventuell diskriminering av gruppen "andra-generationens invandrare" förefaller i så fall betydligt överdrivet, för att inte säga felaktigt.

När det gäller första generationen invandrare, så har arbetslösheten ökat och borde utan tvekan kunna kallas massarbetslöshet. Reinfeldt vill åtgärda detta genom att tillskapa lågkvalificerade och låglöne-jobb som inte kräver språkkunskaper. En annan möjlighet vore givetvis att satsa på utbildning för att ge språkkunskaper och de kunskaper som krävs av mer kvalificerade jobb på arbetsmarknaden ... men det är uppenbarligen inte den väg Alliansen vill gå.

Peter Andersson

söndag 3 juni 2012

Wolodarski under galgen

Nu när högerpolitiken helt uppenbart håller på att leda inte bara Sverige, men hela Europa käpprätt åt helvete, tycks Wolodarski på DN ha kvicknat till som politisk tänkare.

I dagens krönika säger han att:


Det som krävs för att skulderna ska kunna minska är att Europa åter börjar växa. Utan ekonomisk tillväxt kommer lånebehovet bara att öka. Men hoppet om en ekonomisk återhämtning är obefintligt när både staten och den privata sektorn stramar åt samtidigt – och från Asien och USA kommer ingen draghjälp.
Europa har slagit in på en kamikazekurs som ser ut att leda mot att euron bryts sönder. Utan hoppet om en snar vändning talar mycket för att flera krisländer väljer att ställa in betalningarna och lämna valutaunionen i stället för att se sina ekonomier dras ned i ett svart hål.

Alltså, dags för sund Keysenianism. Wolodarski diskuterar också Spanien och Irland, som dragits med i Eurkraschen:


Det handlar om stater som före finanskrisen hade låg offentlig skuldsättning och balans i budgeten, men som på senare år ändå drabbats av stora underskott och höga räntor.
Orsaken är att ekonomierna under lång tid, precis som Sverige på 1980-­talet, eldats på av billiga krediter och omfattande spekulation i bostäder. Medlemskapet i euron pressade ned räntan till en alldeles för låg nivå. När så krisen kom spräcktes prisbubblan och fastighetsmarknaden kraschade. Som en direkt konsekvens backade BNP, skatteintäkterna rasade och budgetunderskottet exploderade.

Notera att Sverige just nu har "billiga krediter" och "omfattande spekulation i bostäder" och att Svenska hushåll är bland de mest belånade i Europa. Vi sitter alltså på en tickande bomb själva. Och ... orsaken till denna "spekulation i bostäder" är förstås bristen på hyresbostäder i tillväxtregionerna, som tvingar folk att låna sig upp över öronen. Bristen på bostäder i sin tur beror på att marknaden inte intresserar sig för billiga bostäder till alla, utan att det är något som staten borde ta tag i, men som staten vägrar.

Alltså ... the road to hell is paved with good intentions från Alliansen ... som för "budget i balans" eller "marknadsekonomi när det gäller bostäder" även när det riskerar att dra oss in i det Europeiska moraset.

Heder åt Wolodarski dock som äntligen lyckats slita de nyliberala glasögonen från näsan.

Besök eller Bot? Vad ska ersättas?

Dagens DN funderar över de skenande sjukvårdskostnaderna i Stockholm. Tillåt mig komma med en hypotes om varför de skenar för Sveriges yngsta, friskaste och mest välutbildade befolkning ...

Jo, man har mycket privatiserad primärvård med ett ersättningssystem "per besök" ... vilket självklart leder till att man gärna och mycket bokar in besök. En trivial åkomma som en böld i örat (som sedan avhjälptes med överbliven penicillin) renderade tre besök för min dotter härom året. Detta, som rimligen borde kunnat klaras av på ETT besök.

Men, om man ersätter sjukvården per besök, och inte per botad åkomma, så får man just denna effekt.

(Och man behöver INTE ransonera)

lördag 2 juni 2012

Varför studenternas "självständiga arbeten" är olämpliga som mått för att utvärdera högre utbildning

Jag har handlett uppsatsarbeten i sådär 20 år och varit kursansvarig för kursen i självständigt arbete ett antal år. Jag har handlett sådär kanske 300-350 studenter gissar jag totalt sett. Jag har dessutom handlett studenter från ganska olika områden, sjuksköterskeutbildningen, socialt omsorg, tandhygienister, dietister, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, lärarkandidater, förskollärarkandidater, psykologstudenter, PA-studenter, socialt arbete studenter, specialpedagogikstudenter ... alltså, jag har handlett studenter från ganska skilda håll och även på skilda nivåer, vi kan kalla dem B, C och D, vissa skulle kallas "masterstudenter"eller "magisterstudenter" och vissa "kandidatstudenter".

Jag vill med ovanstående beskrivning av mina erfarenheter påstå att jag på det hela taget vet rätt väl vad det handlar om att skriva "självständiga arbeten".

Det där med "självständiga" är givetvis en sanning med stor modifikation. Vissa studenter är helt klart "självständiga" och klarar sig mer eller mindre utan lärarnas inblandning, medan förhållandet är det motsatta för en större grupp. Lärarnas insatser är ofta avgörande för att studenterna ska få ihop en skaplig uppsats.

När det nu är så att lärarnas insatser ofta är avgörande för att uppsatsarbetena ska bli av god kvalitet, så kan man förvänta sig att med de "självständiga arbetena" som mått på hur lyckade utbildningar varit, så kommer kraven att skärpas på dessa. Det kommer sonika att bli svårare att få igenom sina arbeten, vilket innebär mer arbete för handledarna.

Vad gör man då som handledare? Ja, man hjälper studenten att hitta undersökningsbara syften och frågeställningar som på avsedd tid ska vara möjliga att undersöka och besvara. Man rådger studenten när det gäller metodvalet för uppsatsen. Man rådger och bistår när det gäller litteraturgenomgången, när det gäller resultatbearbetningen och diskussionen. Man är ofta även språklärare, språkgranskare och korrekturläsare.

Beroende på studenternas förkunskaper (vilka ofta är grunda) så får handledarna ofta hjälpa till med litteratursökning, statistikbearbetning och presentation, alternativt kvalitativ analysmetod.

Det har framförts att antagningapoängen för studenterna har ett samband med de senare uppsatsernas kvalitet, och det gäller säkert, i synnerhet när det gäller språkbehandlingen. Är man bra på att skriva svenska så går säkerligen uppsatsarbetet bättre.

Sen måste man ju också besinna i vilket ämne man skriver uppsats och vad det ger för förutsättningar. Om man exempelvis skriver i ett ämne som biologi, så har man goda förutsättningar att få hänga på ett forskarteam och göra ett mindre arbete i utkanten på deras forskningsprojekt. Det samma gäller givetvis även ämnen där det dyker upp ett fåtal studenter, där institutionerna givetvis har goda resurser att hjälpa studenten en lång bit på vägen.

Inom sjuksköterskeprogrammet är det massutbildning som pågår, vilket medför att det är ovanligt att studenter kan skriva arbetena inom pågående forskningsprojekt.

Inom lärarprogrammet är det för utom att det är en massutbildning, även situationen att studenterna dels läser "ämnesämnen" som språk, historia, eller matte exempelvis, och dels läser "pedagogiska/didaktiska" ämnen som ju faller inom den samhälls/beteendevetenskapliga sfären. Studenter på lärarprogrammet bör exempelvis gärna ha en hum om hur kemisk forskning går till men också om hur man använder enkäter eller intervjuar och gör innehållsanalyser. Trots att bäggedera handlar om forskning är det fullständigt olika sätt att gripa sig an problem som är aktuella.

Inom gamla goda "ämnesstudier" fick uppsatsproduktionen oftast ta den tid den tog, men inom ett programområde där utbildningarna förväntas spotta ut färdiga lärare och sjuksköterskor exempelvis, så är det av nöden att kvaliteten och omfattningen av de självständiga arbetena anpassas till den tid som normalt står till buds = 10 veckor.

Om man nu tänker sig vad man kan hinna med på 10 veckor så ser det ut på följande vis: 1 vecka - besluta ämne, planera. 3 veckor - datainsamling, 2 veckor - analys och 2 veckor skriva - slutligen 2 veckor för examination och efterarbete. Det behöver inte bli alltför stora stopp i maskineriet för att det hela ska haverera och försenas. Tack vare ambitiösa handledare blir trots allt en stor del av studenterna klara inom avsedd tid.

Ja, det jag vill påstå är att med det nuvarande sättet att utvärdera utbildningar kommer handledare och examinatorer att skärpa kraven för att inte riskera att förlora pengar till institutionerna. Detta kommer att medföra merarbete för högskolornas personal, och att färre studenter blir klara inom stipulerad tid. Högskolor med studenter med goda svenskkunskaper och speciellt fördelaktig bakgrund för att skriva uppsats (akademiskt skolade föräldrar) kommer att gynnas och övriga missgynnas.

Vi kan alltså se fram emot en examinationsinfarkt inom högskolan inom inte allt för lång tid, och de självständiga arbetena avspeglar fortfarande inte utbildningarnas kvalitet, utan helt andra saker.

Michael Silvestri

Jan Björklund

Lena Adamsson Anders Flodström

Flyktlinjer


fredag 1 juni 2012

Vad göra med självskadetjejerna?

På socialnämnden för barn och unga är en grupp av unga som dyker upp regelbundet tjejer (främst) med självskadebeteenden. Alltså, tjejer som medvetet skadar sig och ibland försöker begå självmord mer eller mindre allvarligt menat. Frågan är alltså hur man ska jobba med dessa tjejer, och vem som ska göra det?

Först kan man ju fråga sig hur vanligt de är i populationen? Och det är relativt vanligt (i denna studie ca 17%). Hur vanligt var det att ungdomar med självskadebeteenden söker hjälp, och i samma studie anges att ca hälften gör det. Medelåldern då det startade var 15,2 år.

Jag uppfattar att de allvarliga självskadebeteendena är aktiviteter som gör att ungdomarna egentligen hör hemma inom BUPs domäner, men för att inte landstinget och kommunen ska leka het potatis med tjejerna borde det till gemensamma vårdformer, alltså vård där de unga får avancerad psykiatrisk behandling men ändå (helst som jag ser det) kan leva utanför sjukhusmiljön.

Sen kan man ju också fråga sig om just dessa tjejer mår bra av att vårdas på samma institution?

Vad kan man då göra? Ja, jag googlade på Cochrane efter reviews över metoder, och exempelvis denna review nämner att följande metoder ger effekt:


  • Problemlösande terapi
  • Direktkontakt med akutteam vid behov
  • Fluxipenthol för personer med upprepade självskadebeteenden under lång tid
  • Långtidspsykoterapi för tjejer med borderlinepersonlighet och långvariga självskadebeteenden

Det finns alltså möjligheter till en verksam behandling för dessa tjejer, och det kanske vore något att ta tag i ytterligare för landsting och kommun i samarbete.