fredag 4 november 2011

Kunde det ha varit du Horace?

Igår satt jag och tittade på Babel där Stig Larsson och Horace Engdahl, som tydligen är gamla vänner, förenades och diskuterade litteratur. Det var ett mycket märkligt program där studiopubliken med jämna mellanrum brast ut i skrattsalvor, som det föreföll mig, främst gentemot den ena gästen.

De båda männens levnadsbanor och levnadsöden beskrevs och jämfördes. Deras böcker jämfördes och de fick tillfälle att säga diverse sanningar. Stig Larsson nämndes som en mycket ärlig person, och jag håller med, han sa sanningar rakt ut även i programmet, men på en punkt ljög han och Horace ikapp ...

Det var när programledaren frågade om deras respektive livsöden kunde ha varit de motsatta ... att Horace skulle ha suttit ensam i en etta som genial författare med ett omfattande drogmissbruk på CVn och om Stig skulle ha hyllats och omfamnats av det offentliga Sverige och blivit Svenska Akademins ständige sekreterare.

Nej, jag tror detta hade varit omöjligt, och att svaret ligger i klassbakgrunden hos de bägge männen. Horace har fått sin klassiska akademiska skolning och Stig har fått sin skolning genom läsande och diskussioner med andra mer på egen hand.

Horace lyfte fram att Stig skulle ha menat att man kunde förändra verkligheten här och nu ... och förvisso har de tillsammans skrivit en smal litterär tidskrift Kris som haft betydelse för den svenska postmodernismen ... men hur mycket blev förändrat?

Postmodernismen förefaller mig som ett envetet förnekande att vi lever i klasstrukturer och andra strukturer i samhället som till stor del styr våra liv, och som dessutom styr vårt sätt att tänka. Postmodernismen tycks se oss som fragment, men inte som en väv, och postmodernismen tycks därmed passa som hand i handske med den moderna borgerlighetens drömmar om om individen. "Satsa på dig själv" ...

Men om man ser på de bägge männen i Babels livsbana, på studiopublikens skratt ... som om de hörde en hovnarr, en elefant i en porslinsfabrik som stiger in och säger det opassande, om man ser på varför ene brukat droger och den andre champagne i maktens salonger, så blir det bara begripligt om man ser KLASS med stora bokstäver.

Chansen att Horace skulle ha suttit ensam och nerdrogad i en förortsetta är så minimal att den knappt finns, men att bägge programdeltagarna förnekar att det var något annat än slump som ledde dem till deras respektive situation i samhället, är en del av den postmoderna borgerliga förvrängningen av synen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar