tisdag 29 november 2011

Hans Bergström och självselektionen

Jag vill påminna mig att Hans Bergström har någon form av vetenskaplig skolning, och hur han då kan anse att "kundnöjdhetsindex" skulle utgöra någon form av "bevis" på att friskolor skulle vara bättre än kommunala är en ren pinsamhet.

Självselektion gör att vi (självklart) vill värdera det vi väljer som bättre än det vi valt bort. (Kognitiv dissonansteori)

Kundnöjdhet är ett begrepp som otillräckligt undersökts vad gäller hur mycket av "kundnöjdheten" som är en individknuten egenskap (Nöjda Nanna, och Sura Sara, kanske mer avspeglar sin egen karaktär än verksamhetens karaktär i sina svar).



Om kausalitet i pedagogisk forskning (och Djävulens bländverk)

Ja, ja, hela titeln på detta blogginlägg är knyckt från en presentation som gjordes av en av mina favoritpedagogikforskare Jan-Erik Gustafsson som jag hade förmånen att få lyssna på i torsdags.

Jan-Erik är inte bara pedagog utan också en lysande statistiker. Han backar upp sina synpunkter med mängder av statistik ... eller kanske skulle man kunna säga att statistiken leder fram till vissa synpunkter.

För alla som hört debatten om pedagogikforskningen, så framställs den ju ofta som föga bättre än tyckande. För alla oss forskare som ibland funderar på design så bör dock pedagogikämnet, och pedagogisk forskning inte förefalla att den ligger så långt från helvetets förgård.

Med detta vill jag säga att det är oerhört komplicerat och dyrt att designa, genomföra och analysera studier som på ett hyggligt entydigt sätt visar hur olika faktorer påverkar varandra i skolan.

Nåväl, jag vill rekapitulera några av Jan-Eriks klokheter nu.

Först, det där med forskning kring effekter av pedagogik. Den gamle nestorn Torsten Husén uttryckte redan på 70-talet sin frustration över svårigheterna att dra slutsatser av pedagogisk forskning, och samma ståndpunkt hamnade andra namnkunniga internationella forskare i ex Cronbach ansåg redan 1965 i sin "presidential address" till APA att det var hopplöst, det var för MÅNGA samspelseffekter. (Jag hoppas jag uppfattade Jan-Erik rätt om detta).

En möjlighet som dock öppnat sig på senare år av Glaser (tyckte jag han sa) är att genomföra metaanalyser, och detta är i många sammanhang ett kraftfullt verktyg, inte minst i medicinsk forskning. (Jag måste i detta sammanhang göra reklam för Campbell Collaboration när det gäller skolforskning).

Om orsaker sa Jan-Erik, att "orsak" är ett begrepp som är intuitivt enkelt. Men ofta finns det många orsaker till ett fenomen. Begreppen "nödvändiga" och "tillräckliga" villkor leder en bit på väg, men vi lever också i en situation där många orsaker är otillräckligt kända.

Begreppet "kausal" kräver vissa förutsättningar: Orsaken kommer före verkan, Orsaken kan relateras till effekten och ... det finns ingen annan plausibel förklaring.

Vi kan aldrig nå någon total förklaring för då hade vi nått ett stadium av determinism.

Jan-Erik tog också upp begreppet kontrafaktiska slutsatser ... som jag förstod det, har att göra med experimentell design.

Mycket intressant och tänkvärt var vad Jan-Erik sa angående kausal effektbestämning. En kausal beskrivning är inte nödvändigtvis en förklaring, utan en förklaring preciserar mekanismerna i ett samband.

-'-'-'-'-'-'-'-'-

Nåväl, över från det teoretiska till empiriska fynd.

Jan-Erik lyfte fram några studier ... som ... utifall man lyssnade på forskare, borde ha en stor betydelse för skolpolitiken i Sverige:

STAR studien (Student Teacher Achievement Ratio)

Detta var en stor randomiserad studie av effekten av klasstorlek (11 600 elever), som visade på en entydig positiv effekt av att elever fick gå i liten klass (åtminstone) de första åren i skolan. Dessutom, effekterna kvarstår under skoltiden och ända upp i vuxen ålder. Effekterna var dessutom speciellt goda när det gällde elever från minoritetsgrupper och elever med låg socio-ekonomisk status.

Svenska SAMBA resultat visar ofta att elever i större klasser presterar bättre ... men detta beror på att vi i Sverige sysslar (och ska syssla med) kompensatorisk resursallokering.

Slutsatserna från SAMBA tolkas nämligen lätt felaktigt beroende på

Omvänd kausalitet: resurserna i skolan är en beroendevariabel och inte en oberoende.

Andra hot mot tolkningar när det gäller kausalitet handlar om Uteslutna variabler, Självselektion (ex. vilka elever som söker sig till friskolor) och Mätfel.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Jan-Erik kallade också korrelationer för Djävulens bländverk (korrelation är INTE kausalitet som vi brukar tjata om vi statistiklärare).

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Regressionsdiskontinuitetsdesign

En spännande design för att visa på "effekt av skolgång" är att jämföra elever i år 3 och 4 och deras resultat på PIRLS (läsning vill jag minnas att det var). Vissa elever är nämligen lika gamla, men vissa har gått ett år längre i skolan. Det man kan se är då dels en ålderseffekt men också en skoleffekt.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Jan-Erik visade också på IEA resultat som tyder på att läsning och läsförmågan sjunker speciellt för pojkar, när datoranvändningen ökar. Kanske sker en förbättring i och med läsplattorna.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Vidare diskuterade Jan-Erik differentieringens effekter. Differentiering innebär att högpresterande barn går med högpresterande, och lågpresterande barn går med lågpresterande i skolan.

I motsats till den populära uppfattningen att detta skulle medföra bättre, och mer anpassad undervisning i bägge grupperna, leder det till att SAMTLIGA barn presterar sämre. Värst drabbas de lågpresterande barnen, men också HÖGPRESTERANDE, presterar sämre i klasser med bara andra högpresterande.

Orsakerna är förmodligen delvis olika.

För lågpresterande barn blir det negativa kamrateffekter, de känner sig sämre, och det sker också inlåsningseffekter, de kommer inte upp ur sin grupp någonsin.

För många högpresterande barn blir det knäckande för självförtroendet att plötsligt få tampas i en mycket mer homogen högpresterande grupp.

För bägge grupperna blir det "Vygotsky" effekter, de lågpresterande barnen har inte så många kamrater omkring sig som de kan få hjälp av, och för de högpresterande barnen så är det ett mycket effektivt sätt att befästa sina kunskaper, att få undervisa och hjälpa andra, som de missar.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Åter till dagspolitiken, och lite slutsatser av ovanstående:

Om vi nu vill att barn ska prestera bättre i skolorna (och det tycker jag verkligen att vi ska vilja), så måste vi försöka få tillbaka heterogena klasser, så heterogena som möjligt i grundskolan.

Vi måste också få mindre klasser, speciellt i de lägre årskurserna.

Den heliga "valfriheten" är därmed en styggelse, då den leder till homogena klasser och självselektion. Som miljöpartist tycker jag dessutom att ett skolsystem som bygger på närhetsprincipen är att föredra, för att minimera det absurda skjutsandet av skolbarn (som jag in på skinnet upplevt).

söndag 20 november 2011

Lagen om offentlig upphandling ... och Delicatobollar, Temlor och Rotas konditori ...

Brorsan berättade att på hans arbetsplats, som är offentlig verksamhet, så har de fått förhållningsorder att de bara får köpa fikabröd från de företag som vunnit anbud enligt lagen om offentlig upphandling ...

Till fikat får de nu (när det ska vara fest) ... Delicatobollar ...

istället för de hemlagade läckerheterna från de många kondisen i trakten.

OM till äventyrs chefen skulle beställa några temlor från Rotas konditori, så riskerar de att bli stämda.

Tyvärr så är traktens konditorier alltså ytterligare på fallrepet ... och medarbetarna på sagda organisation är grundligt trötta på Delicatobollar

Ovanstående upplägg liknar det som hänt när vår offentliga välfärd sålts ut. Inte har det blivit några glada personalkooperativ eller kreativa vårdgivare som fått anbuden, utan riskkapitalbolag ... vi sitter nu i Attendo Care och Carema smeten ...

Jag fasar för den dag då jag måste in på något boende, självklart vill jag in på ett kommunalt boende, men hips vips så är ju det försålt till de djävulens hantlangare som håvar in sina jättevinster på liggsår, vägda blöjor och död framför TVn.


tisdag 15 november 2011

Äntligen till sans!

Kan det plötsligt vara så att människor börjar kvickna till och undra över varför skattepengar, som skulle användas till vård, skola och omsorg, tillåts gå till vinst i skatteparadis?

Kan det plötsligt vara så att människor börjar fråga sig HUR riskkapitalbolagen gör vinster, och svaret (givetvis) blir att man drar ner på personal, blöjor, mat, lokaler och aktiviteter ...

Kan det vara så att det faktum att Alliansen tillåtit dessa vinster gjort att det inte funnits pengar att ge vård åt människor med behov av vård, utan att familjerna (läs, främst kvinnorna) fått gå ner i tid för att vårda svårt sjuka människor?

Kan det vara så att det faktum att kvinnorna jobbat mindre för att de vårdar anhöriga, gör att de bli framtidens fattigpensionärer med låg pension ...

Kan det vara så att kommunpolitikerna ska tvingas försöka kravspecificera kvalitet, för att gör de INTE det, så får de lägsta tänkbara standard för pengarna då vårdbolag INTE tänker kvalitet utan vinst...

Kan det vara så att vi äntligen börjar genomskåda nyliberalernas dimridåer ...

onsdag 9 november 2011

Gör om - Gör rätt! Om arbetskraftsinvandring

Miljöpartiet, upplever jag, har många fina principer som jag är helt med på, som internationalism, att vi vill se större öppenhet mellan länder, och att människor ska kunna få bo och arbeta var de vill (i princip).

Problemet är bara att denna frihetens princip, samtidigt kan utnyttjas och utnyttjas de facto, till att importera människor till Sverige för att utföra låglönejobb långt under avtalsenliga löner.

Det medför att vi i en tid av historiskt hög arbetslöshet i Sverige SAMTIDIGT importerar människor som tar låglönejobb till underpris, och som dessutom är beroende av arbetsgivaren som importerat dem, så att de inte vågar säga ifrån om sina slavliknande villkor.

Förutom det fasansfulla utnyttjandet av människor detta medför, innebär det också att företag med rimliga villkor för sina anställda slås ut vid upphandlingar ...

Detta lyftes fram i söndagens Agenda.

Vi i miljöpartiet har gjort en uppgörelse med regeringen som gjort att detta blivit möjligt ...

... men, jag kan inte tänka mig att det som blivit effekten var vår avsikt.

Miljöpartiet måste ta sitt ansvar i detta och vi måste ställa krav på regeringen att snarast ändra regelverket så att den nuvarande situationen upphör.

fredag 4 november 2011

Kunde det ha varit du Horace?

Igår satt jag och tittade på Babel där Stig Larsson och Horace Engdahl, som tydligen är gamla vänner, förenades och diskuterade litteratur. Det var ett mycket märkligt program där studiopubliken med jämna mellanrum brast ut i skrattsalvor, som det föreföll mig, främst gentemot den ena gästen.

De båda männens levnadsbanor och levnadsöden beskrevs och jämfördes. Deras böcker jämfördes och de fick tillfälle att säga diverse sanningar. Stig Larsson nämndes som en mycket ärlig person, och jag håller med, han sa sanningar rakt ut även i programmet, men på en punkt ljög han och Horace ikapp ...

Det var när programledaren frågade om deras respektive livsöden kunde ha varit de motsatta ... att Horace skulle ha suttit ensam i en etta som genial författare med ett omfattande drogmissbruk på CVn och om Stig skulle ha hyllats och omfamnats av det offentliga Sverige och blivit Svenska Akademins ständige sekreterare.

Nej, jag tror detta hade varit omöjligt, och att svaret ligger i klassbakgrunden hos de bägge männen. Horace har fått sin klassiska akademiska skolning och Stig har fått sin skolning genom läsande och diskussioner med andra mer på egen hand.

Horace lyfte fram att Stig skulle ha menat att man kunde förändra verkligheten här och nu ... och förvisso har de tillsammans skrivit en smal litterär tidskrift Kris som haft betydelse för den svenska postmodernismen ... men hur mycket blev förändrat?

Postmodernismen förefaller mig som ett envetet förnekande att vi lever i klasstrukturer och andra strukturer i samhället som till stor del styr våra liv, och som dessutom styr vårt sätt att tänka. Postmodernismen tycks se oss som fragment, men inte som en väv, och postmodernismen tycks därmed passa som hand i handske med den moderna borgerlighetens drömmar om om individen. "Satsa på dig själv" ...

Men om man ser på de bägge männen i Babels livsbana, på studiopublikens skratt ... som om de hörde en hovnarr, en elefant i en porslinsfabrik som stiger in och säger det opassande, om man ser på varför ene brukat droger och den andre champagne i maktens salonger, så blir det bara begripligt om man ser KLASS med stora bokstäver.

Chansen att Horace skulle ha suttit ensam och nerdrogad i en förortsetta är så minimal att den knappt finns, men att bägge programdeltagarna förnekar att det var något annat än slump som ledde dem till deras respektive situation i samhället, är en del av den postmoderna borgerliga förvrängningen av synen.