Sen är det det där med upplevelsen av samhället. När man släktforskar blir plötsligt världen inte enskilda personer utan en väv av släktskap och relationer. Och när man ser livet på några hundra års håll så ser man hur integrationen av invandrare gått till, och går till. En enskild fransman som invandrade till Svappavara på 1600-talet är nu släkt med större delen av Norrbotten, och tyskar och holländare i Stockholm gifts in i svenska familjer och sugs upp av Sverige.
Man kan också se hur nära förknippade fattigdom och rikedom är, hur ett barn från en rik familj, förlorar föräldrarna och gifts bort i tidig ålder, eller hur en ung flicka får leva hos fosterföräldrar och gifter sig med en dubbelt så gammal man, medan systrarna får bli hemmaflickor och bo hos sin syster med försörjning.
Man kan se hur halva familjer kunde ryckas bort av tuberkulos och spanska sjukan, och resten av familjen få klara sig på vad fattigvården kunde ge. Man får se hur unga kvinnor tidigt blir änkor med ansvar för dussintals barn och ättlingar, eller hur prästänkor gifter sig med unge prästen ... till dess änkan dör och prästen gifter sig med någon ung kvinna ... till prästen dör och hon gifter sig med nye prästen ... Eller hur perukmakarens änka, med många småflickor gifter sig med perukmakarens kollega eller gesäll.
Jag har inte ens försökt att följa väven framåt, för då sprider den sig ut från de gamla rötterna till Norge, Finland, Ryssland, Baltikum, Tyskland, Danmark, Frankrike, Belgien, England, Grekland, Nord och Syd-amerika, Afrika, Asien och Australien.
Åtta handslag bort når vi varenda kotte på jorden. Åtta handslag bort når vi ner till 1400-talet. Vi är en mycket tät väv vi människor. Vi borde ägna våra liv åt att ta hand om varandra.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar