torsdag 18 augusti 2011

Vänster - Höger och relativismen

Detta är ett lite självreflekterande inlägg som jag inte vet hur det ska sluta. Jag grunnar just nu på "samhälls" eller "beteendevetar" forskningen. Jag tycker att jag stöter på alltför mycket forskning som slutar med att den studerar en "diskurs" ... och så är det bra med det.

Själv studerar jag inte alls någon "diskurs" ur min egen synvinkel. Det kanske andra kan tycka och det får stå för dem. Det jag forskar kring är barns språkliga och kommunikativa utveckling, med en from förhoppning att vissa av mina fynd kanske kan bidra till att stödja barn som av olika skäl har problem. Men forskningen handlar också om att försöka förstå hur en "typisk" utveckling ser ut.

Ja, det låter normativt och det är normativt också. Om man vill stödja barn med problem måste man ju veta vad som ÄR problem och det som är problem är ofta sådant som alltför mycket avviker från typisk utveckling.

Och så över till forskningen kring utsatta barn exempelvis. Där hamnar man i ett dilemma tycker jag. Dels finns en stark önskan om att "barnens röst" och "barnens perspektiv" ska komma till uttryck. Dels är då frågan hur långt är vi villiga att se barnen som individer med en egen agenda och sina egna subjekt?

Om vi fullt ut ska se barnen som personer med intentioner och ansvar så leder det givetvis till att barn ska vara straffmyndiga från det att de första gången slår ett annat barn i huvudet med spaden i sandlådan, och att barn är sexuella subjekt från födelsen, som kan inleda sexuella relationer med andra. Få personer är villiga att gå så långt (än) att se barn som individer och individuellt ansvariga från födelsen (tack och lov), men är inte den yttersta konsekvensen av att betrakta barn som självständiga subjekt just detta?

Är barnet redo att ta sitt straff när det är 9? 12? eller 15 år?

Är barnen sexuella subjekt när de är 8? 11? eller 14?

Som det är så har vi (återigen tack och lov) lagar som reglerar detta. Barn är INTE självständiga subjekt fullt ut i någondera av dessa meningar så som lagarna definierar det.

Åter till den relativiserande forskningen. Det låter exempelvis fint att man låter barnets röst komma fram, men när det samtidigt innebär att man vältrar över ansvaret på barnet är det något som går snett. Jag kan inte låta bli att tro att detta har något att göra med "individualisering" och ett "höger" perspektiv. Det skulle vara fel att behandla folk som "grupper" trots att vi i mångt och mycket faktiskt tillhör grupper. "Grupptänkandet" är då ett "vänster" perspektiv. (Jag vill nog påstå att jag är mer åt "vänster" i så fall).

Ska man som forskare ha åsikter om rätt och fel? Bra och dåligt? Jag vill sticka ut hakan och säga JA!

Exempelvis när man försöker använda evidensbaserade metoder betyder det ju att man försöker pröva ut metoderna så att de faktiskt ger de önskade effekterna. OM en metod ger önskade effekter skulle jag vilja påstå att den är bra och rätt!

Nog tänkt för nu. Välkommen med synpunkter.

2 kommentarer:

  1. Intressanta tankar. De får mig att tänka på 70-talet, barnens årtionde. Då skulle ju barnen verkligen få komma till tals och det var inte ovanligt att journalister stack upp en mikrofon under näsan på sjuåringar, ibland tom på femåringar, och frågade dem vad de ansåg om ditt och datt i samhället, som det där med krig och fred, miljövård etc. Jag tyckte alltid det där var urkorkat och barnens svarade ju givetvis inte speciellt intelligent. Gulligt ibland ja, men genomtänkt och värt att tas på allvar - sällan.

    Det var lite samma sak när det sades att barnen, och ungdomar, skulle vara med och bestämma vad de skulle lära sig i skolan. Det är, enligt min uppfattning, idiotiskt att föreslå något sådant eftersom man inte kan bestämma att man vill, eller inte vill lära sig något om något vars existens man inte känner till ens. Däremot kan det ju vara en bra idé -ibland, att fråga dem om hur de vill lära sig något.

    SvaraRadera
  2. Tackför detta. Tyvärr är svensk ped o barnforskn fn belamrad med foucaultepigoner o sk socialkonstruktivister. Tror få kommer så långt i tvivel som du. inte karriärbefrämjande, men bra. Fortsätt så

    Jan Sj

    SvaraRadera