onsdag 31 augusti 2011

Att knuffa regeringen, berget Ararat och ett grönt Lööf?

Lite kommentarer till ditt och datt.

1) Det är bra att regeringen satsar på järnvägen. Nu börjar vi kanske nå den punkt där oppositionen kan få igenom vettiga saker genom att knuffa den motvilliga regeringen dit hän. (Det är klart att det kommer att bli för lite / fel prioriterat etc, men dock, ett litet steg i rätt riktning! Kämpa på med knuffandet!)

2) En av mina facebookvänner tyckte det var felprioriterat av Holländarna att satsa pengar på att bygga berg (ja berg) i Holland. Om jag var Holländare och noterade den brist på klimatsatsningar som görs, skulle jag nog tycka att det var en bra investering. Holländarna får därmed sitt eget berget Ararat. Man kan ju också tänka sig att de gör som de översvämmade ökungarikena i Söderhavet och köper land dit de kan emigrera när havet stiger ...

3) Lööf verkar bli centerledare. Omställningen till betongparti är därmed fullbordad när de får en fullfjädrad stureplanistisk, Ayn Randsk, kärnkraftskramare till ledarinna. Ut med folkdräkterna och miljöfrågorna. Frågan är om de sista gröna centerpartisterna äntligen får nog eller om de kommer att krama denna utveckling, så som de trots allt kramat Maud Olofsson?

fredag 26 augusti 2011

En husalf i kunskapens Hogwarths

Det var en gång en liten husalf. Och, som alla vet är husalfer sådana att de inte får säga emot, och de gör tyst och effektivt det de är ålagda.

På Hogwarths regerar som alla vet trollkarlarna, och den nye överste trollkarlen kallade till ett möte där trollkarlar och husalfer fick veta hur han såg på saker och ting.

Det var jättebra att alla de yngsta husalferna höll ordning på saker och ting. Det var jättebra att de utbildade alla de nya små blivande trollkarlarna. Det var jättebra att de ledande trollkarlarna hade kunnat befordras från husalfer till trollkarlar som - genom ett trollslag.

Helst ska ju trollkarlar endast ägna tiden åt att utveckla nya trollformler, och det som trollkarlarna på Hogwarths helst ville var just det, inte åt att undervisa nya små trollkarlar.

Det var istället ett jobb för de äldre husalferna, som var ganska få, och där de flesta var nya och ännu inte var säkra på att få behålla jobbet med undervisning. De äldre husalferna nämndes inte med ett ord av äldste trollkarlen. Till några räckte upp handen, och emot den gängse konvernansen ställde frågor. "Hur ska vi få fler husalfer som kan få fast jobb och ägna sig åt undervisning"?

Svaret på frågan blev lite dröjande ... de nuvarande husalferna bedömdes ha för låga meriter för att bli fast knutna till Hogwarths, de skulle inte klara sig i "fri konkurrens" ... Och om de stannade länge nog för att riskera att genom lagstiftning bli fast anställda, kunde de räkna med omedelbar respass från Hogwarths. ... och sen var det ju så att om en husalfanställning faktiskt utlystes, så skulle husalfen när han väl kom till Hogwarths uppgraderas till trollkarl och därmed slippa undervisa.

Den gamle husalfen såg hur de fasta husalfanställningarna slukades i ett svart hål och sprang därför till eldstaden, slängde i lite flampulver och försvann i grön rök.

söndag 21 augusti 2011

Ska jag taga vara på min broder - den förändrade kristendomen

En gång i tiden gick jag i lågstadiet, vi hade undervisning på lördagar, vi hade morgonbön och sjöng psalmer. Mina kompisar gick i söndagsskolan, och jag som var obstinat redan då gjorde det inte. Mina kompisar gick och läste och konfirmerade sig, och jag gjorde det inte.

Efter det att jag varit med på förhandlingar i hyresrätten där en professor i religionsetik försvarade en felaktig uppsägning, gick jag ur Svenska kyrkan.

Men, jag har haft högsta betyg i religionskunskap och trots allt intresserat mig en del för kristendomen.

När jag var liten så läste vi som morgonbön, bönen "Gud som haver" ... och kanske var det där kristendomen började förändras för svenskarna. När jag var liten läste vi alltså slutraden som "den du älskar lyckan får" ... och detta måste väl sägas vara essensen i framgångsteologin? Alltså, redan i jordelivet belönas du direkt för dina gärningar. Var man gudfruktig skulle det gå bra och om man nu inte var det skulle det gå dåligt. "Framgång" är alltså ett kvitto på att Gud skulle vara nöjd med en.

Detta skiljer sig, vad jag kan få från den ursprungliga Lutheranismen som vill mena att det bara är nåd som kan ge oss himmelriket (vilket förvisso tycks avskaffat av dagens kristna, men för lågstadiebarnen på 60-talet var tämligen levande).

Ja, dagens kristna höger tycks ha förläst sig på "Gud som haver" och just den lilla delen av den kristna religionen.

På 70-talet var den enda ungdomsgården jag stötte på en kristen ungdomsgård i den småstad jag kom ifrån. Där var det vänligt och glatt, läsk och bullar, och glada kristna popgrupper sjöng sånger om att Jesus älskade alla och liknande. Det var kärleksbudskap och Jesus Christ Superstar. Ganska sympatiskt tycker jag nog. Inte så mycket om synd och straff och sånt.

På 70-talet var ju större delen av sydamerika en enda stor diktatur, och motståndet mot diktaturen skedde bland annat hos vissa katolska präster, befrielseteologerna. Dessa menade att kyrkan skulle kämpa mot fattigdom och förtryck, vilket jag tycker är en sympatisk tolkning av det som jag uppfattat som det kristna budskapet.

Dagens kristendom tycks tyvärr mycket präglad av framgångsteologi i stället. (À la "Gud som haver" tänket.) Framgångsteologerna gör ju själviskheten till sitt rättesnöre. De försöker vara bokstavstroende, men de bokstäver de väljer ut är noga valda.

Exempelvis tycks det som att dagens kristna tycker att olycka, sjukdom och handikapp är straff från Gud. Livets ordare lär ha ägnat tid åt att vaka på sjukhus och försöka omvända svårt sjuka ... vilket jag uppfattar så fort som möjligt blev stoppat. (Jag hoppas i varje fall det).

I Bibeln finns det som känt diverse verser som direkt talar emot framgångsteologin, men dessa hoppar de som bekänner sig till denna tea-party version av kristendomen självklart över:

Matteus 19:24 : Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.

Johannes 13 Jesus tvättar lärljungarnas fötter och menar att hans lärljungar alltid ska tvätta varandras fötter.

Och inte minst, Genesis 4:9, när Kain efter broderdråpet svarar Gud på frågan var Abel är "skall jag taga vara på min broder?".

Jag vet inte, säkert har jag en mycket naiv och barnslig syn på Bibeln och kristendomen. Men OM jag ska tolka kristendomen positivt (vilket inte är så lätt när man ser många av dess företrädare i aktion), så vill jag nog se dessa tre citat som rätt centrala.

Alltså, det är INTE en aktivitet för sant kristna att sträva efter rikedom. Kristna ska ödmjuka sig för sina medmänniskor i att ömsesidigt stödja varandra, och kristna SKA taga vara på sin broder (och syster).

Hur får jag då ihop detta med den moderna kristendomen representerad av Kristdemokraterna?

Jag får det INTE.

Kristdemokraternas ställningstagande att stödja de välbärgade gentemot de fattiga, arbetslösa, gamla, sjuka och gentemot barnen genom att stödja Alliansens politik, får mig att uppfatta deras kristendom som just "Framgångsteologi".

Kanske är kristdemokraternas syn på politiken bäst uttryckt i bibelcitatet: "Den som inte vill arbeta han ska inte heller äta" Men inte ens detta råa bibelcitat är helt rått ... ordet är "vill". Vad är det som säger att "fattiga", "arbetslösa", "gamla", "sjuka" och "barn" inte VILL arbeta? Problemet nu är att det inte finns jobb alls, eller jobb att leva på.

Ja, ja. Jag är ju inte kristen så kanske jag inte borde bekymra mig om de kristna. Men, det jag konstaterar är att dagens kristna i Kristdemokraterna INTE står för det som jag skulle vilja se som det bästa i den kristna religionen. Och det kan jag tycka är tragiskt.

Bibeln är i alla fall en källa till goda ordspråk och talesätt och ett som gäller KD är:

Matteus 20. Av frukten känner man trädet!

(Och strax innan: Matteus 15 : Akta er för falska lärare. De kommer förklädda som oskyldiga får, men i verkligheten är de glupska vargar som vill slita sönder er.)

torsdag 18 augusti 2011

Vänster - Höger och relativismen

Detta är ett lite självreflekterande inlägg som jag inte vet hur det ska sluta. Jag grunnar just nu på "samhälls" eller "beteendevetar" forskningen. Jag tycker att jag stöter på alltför mycket forskning som slutar med att den studerar en "diskurs" ... och så är det bra med det.

Själv studerar jag inte alls någon "diskurs" ur min egen synvinkel. Det kanske andra kan tycka och det får stå för dem. Det jag forskar kring är barns språkliga och kommunikativa utveckling, med en from förhoppning att vissa av mina fynd kanske kan bidra till att stödja barn som av olika skäl har problem. Men forskningen handlar också om att försöka förstå hur en "typisk" utveckling ser ut.

Ja, det låter normativt och det är normativt också. Om man vill stödja barn med problem måste man ju veta vad som ÄR problem och det som är problem är ofta sådant som alltför mycket avviker från typisk utveckling.

Och så över till forskningen kring utsatta barn exempelvis. Där hamnar man i ett dilemma tycker jag. Dels finns en stark önskan om att "barnens röst" och "barnens perspektiv" ska komma till uttryck. Dels är då frågan hur långt är vi villiga att se barnen som individer med en egen agenda och sina egna subjekt?

Om vi fullt ut ska se barnen som personer med intentioner och ansvar så leder det givetvis till att barn ska vara straffmyndiga från det att de första gången slår ett annat barn i huvudet med spaden i sandlådan, och att barn är sexuella subjekt från födelsen, som kan inleda sexuella relationer med andra. Få personer är villiga att gå så långt (än) att se barn som individer och individuellt ansvariga från födelsen (tack och lov), men är inte den yttersta konsekvensen av att betrakta barn som självständiga subjekt just detta?

Är barnet redo att ta sitt straff när det är 9? 12? eller 15 år?

Är barnen sexuella subjekt när de är 8? 11? eller 14?

Som det är så har vi (återigen tack och lov) lagar som reglerar detta. Barn är INTE självständiga subjekt fullt ut i någondera av dessa meningar så som lagarna definierar det.

Åter till den relativiserande forskningen. Det låter exempelvis fint att man låter barnets röst komma fram, men när det samtidigt innebär att man vältrar över ansvaret på barnet är det något som går snett. Jag kan inte låta bli att tro att detta har något att göra med "individualisering" och ett "höger" perspektiv. Det skulle vara fel att behandla folk som "grupper" trots att vi i mångt och mycket faktiskt tillhör grupper. "Grupptänkandet" är då ett "vänster" perspektiv. (Jag vill nog påstå att jag är mer åt "vänster" i så fall).

Ska man som forskare ha åsikter om rätt och fel? Bra och dåligt? Jag vill sticka ut hakan och säga JA!

Exempelvis när man försöker använda evidensbaserade metoder betyder det ju att man försöker pröva ut metoderna så att de faktiskt ger de önskade effekterna. OM en metod ger önskade effekter skulle jag vilja påstå att den är bra och rätt!

Nog tänkt för nu. Välkommen med synpunkter.

onsdag 10 augusti 2011

All you need is love!


Börjar så smått återvända till vardagen efter denna något omtumlande sommar. Jag berördes, liksom de flesta andra, mycket starkt av tragedin i Norge, och efter det väntade två veckor av bröllopsförberedelser, bröllop och därefter städning då jag var närmast avkopplad från yttervärlden medan yttervärlden börjat ägna sig åt finanskris och upplopp.

Tragedin i Norge visar hur oväntat döden kan drabba. Det krävs bara en sinnesförvirrad högerextremist med tillgång till vapen och besatthet, så kan det ske en massaker.

Finanskriserna urholkar rikedomar och skapar en besvärlig ekonomisk situation för människor och upploppen och pöbeln på gatorna visar att människor som blir alltför utsatta snabbt kan falla ner i brottslighet.

Vi vet inte vad som väntar. Vi får hoppas och tro att vi alla ska gneta oss upp ur moraset någotsånär helskinnade. Vi får hoppas och tro att det vi givit våra barn har försett dem med kunskaper och överlevnadsinstinkt att ta vara på sig vad än framtiden har att bjuda.

Lördagens bröllop var i varje fall en stund av glädje, lycka, romantik, kreativitet och lite galenskap (som någon skrev på facebook) som gjorde att jag blev stum av beundran och stolthet över min underbara familj och alla fantastiska vänner och släktingar.

All you need is love!