söndag 10 juli 2011

Vem blir kriminell ... och varför? (Och vad kan vi göra)

Göran Hägglund vill ha hårdare tag mot unga brottslingar och kristdemokraternas Ebba Busch i Expressen skriver sina funderingar om hur man förebygger olika problem i samhället, exempelvis kriminalitet. (Och för en gångs skull har DN lite rätt i sin milda kritik av batonglinjen).

Sådant som Busch nämner är bland annat arbetslinjen "att den som kan arbeta ska arbeta", och ansvarstagande och att göra rätt för sig, moraliska värderingar som Busch tycker man ska kräva.

Sen kommer idéer om vad som verkar ska förebygga allehanda problem i samhället: Personligt ansvar, medmänsklighet och gemenskap människor emellan.

Bucht skriver om familjer:

Familjen är den första naturliga gemenskapen en människa har kontakt med. Ingen familj är perfekt. Men väl stöttad kan den ge barn trygghet på ett sätt som ingen annan institution i samhället. Varje familj ska därför ha rätt att utforma sin vardag enligt sina egna önskemål.
Sen kommer salvan:

Som kristdemokrat anser jag att ett fritt samhälle bygger på att människor tar ett personligt moraliskt ansvar för sina handlingar. Jag kan därför inte acceptera kriminologers ursäktande av brott som enbart ett resultat av socioekonomiska omständigheter. Även det är en värderingsfråga. Vi kommer aldrig till botten med kriminaliteten om vi envisas med att måla upp brottslingarna som offer.
-'-'-'-'-'-'-'-

Ja, då var vi där. Frågan: Vem blir kriminell ... och varför?

Vad jag förstår vet kriminologer, medicinare och psykologer faktiskt detta när det gäller ungdomar. (Kors i taket):

Punkt 1

MAJORITETEN av pojkar, 70%, (och en stor del av flickorna) begår någon form av lagöverträdelse i åldern 14-17 år. Är därmed nästan alla ungdomar kriminella? Jag skulle vilja svara NEJ, detta är en del av ungdomars frigörelse, och de allra flesta ungdomar SLUTAR SPONTANT med kriminella aktiviteter.

Punkt 2

De flesta pojkar som på allvar riskerar en kriminell karriär som vuxna inleder mycket tidigt (10-12 års åldern) med att använda droger och att begå många brott. Flickor tenderar att mer ägna sig åt självdestruktiva beteenden än att begå brott.

Punkt 3

För varje individ går det att hitta riskfaktorer och skyddsfaktorer som gör det möjligt att göra en helhetsbedömning av barnets risk för en fortsatt kriminell karriär. Det kan handla om faktorer som närvaro/frånvaro av diagnoser hos den unge, om den unges missbruk, om den unges intelligens, om skolproblematik som läs- och skrivsvårigheter eller skolk, om familjen (huruvida föräldrarna missbrukar, är kriminella eller själva har problematiska diagnoser), om familjens livsmiljö, ekonomi, och nätverk. Med många riskfaktorer och få skyddsfaktorer ökar risken för en kriminell karriär mångdubbelt.

-'-'-'-'-'-'-'-

För att på allvar hjälpa barn med risk att få en kriminell karriär krävs massiva insatser ... från det för Ebba Busch förhatliga samhället. Inte minst följande:

1) Barn måste få diagnoser, inte för att stämpla barnet, utan för att diagnoser kan hjälpa föräldrar och pedagoger att på ett lämpligt sätt utforma barnets miljö och aktiviteter i skolan och i hemmet så att barnet kan fungera så väl som möjligt. I vissa fall kan barnen behöva medicin, men det viktigaste är stödåtgärder och anpassning av omgivningen. Detta kräver en utbyggnad av BUP eller möjligen av skolläkarresurserna.

2) Barn måste få pedagogiska diagnoser så att följdverkningar av läs- och skrivsvårigheter, språksvårigheter i allmänhet, eller andra skolsvårigheter förebyggs så långt som möjligt. Äldre skolbarn måste dessutom få rätt till "fritidshem" om de har diagnoser, så att de får en givande fritid om de inte kan gå hem efter skolan.

3) Skolan måste anpassa sin pedagogik så att den fungerar för barn med olika diagnoser och svårigheter. Skolan måste sätta in stödpersoner till barn med allvarliga bekymmer.

4) Föräldrar måste få hjälp med sina missbruksproblem och egna diagnoser, så att de kan fungera så väl som möjligt som föräldrar.

5) Familjerna måste dessutom garanteras en rimlig levnadsnivå när det gäller ekonomi och bostäder så att barn inte ska behöva växa upp i extrem trångboddhet eller nöd, för att deras föräldrar är sjuka eller arbetslösa. I vissa fall bör familjer få stöd att flytta från en omgivning som är destruktiv för deras barn.

6) Om barn måste omhändertas måste vi sträva efter att även tonåringar får komma till familjehem. Institutionsplacering borde vara undantag även för ungdomar med allvarliga problem.

7) Vi måste utöka stödet till familjehem så att de får en god utbildning och kunskaper om barns diagnoser och behov, så att de kan klara barn med svårare problem, och dessutom ge högre ersättning så att fler familjer känner att de har ekonomiska möjligheter att ta på sig familjehemsuppdraget.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Ovanstående är åtgärder som alla var för sig minskar riskfaktorer och ökar skyddsfaktorer gentemot en kriminell karriär för barn. Dessutom stärker och stödjer de familjen, men inte ensamt, utan familjen är en del i barnens livsvärld tillsammans med skola, förskola, fritidshem, sjukvård, socialförsäkringssystem, arbetslöshetspolitik, och socialtjänst. Vi är alla delar i system som måste samverka för att stödja dessa samhällets svagaste och därmed minimera antalet ungdomar som går in i en kriminell karriär.

(Läs för övrigt gärna Nanne Grönvall om barnfattigdom.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar