måndag 25 juli 2011

Så många dog - och meningslösheten


Mina varmaste kondoleanser till det Norska folket efter den ofattbara terrorattacken på ert politiska system och ert lands ungdom.

Jag är tillbaka vid en dator där det går att skriva en liten text, så därför är det nu jag skriver.

Det som hänt är ett ett terrorattentat riktat mot de demokratiska system vi har i norden. Attentatet har dessutom framförallt varit riktat mot politiskt intresserade barn och ungdomar.

Jag ägnade många många timmar igår åt att följa de kommentarer som mängder av läsare gjorde på Flashback forumet. Flashback är inte något politikens finrum. Där ryms, bland kloka röster, även hat och galenskap. Där kunde man vänta sig att många personer gjorde en snabb genomläsning, ett snabbt hackande av länkar, och få någon form av "analys" (som inte var tillrättalagd) av hans manifest.

Ja, vad gav då detta.

Ingenting.

Inte ens bland människor som skulle kunna tänkas vara sympatiskt inställda gick det att hitta mycket av uppskattning av hans text. Läs den gärna, det är lika bra att dårskapen kommer ut i etern så att vi vet vad det är för förvirrad människa denne Breivik är.

... kanske hade jag hoppats på något svar. Inte kan väl så många människor ha dött en fullständigt meningslös död?

Men tyvärr ... det är det som har hänt.

Ett stort ansvar för denna händelse vilar på de politiska partier och övriga politiska krafter som göder och stöder en miljö av hat och våldsromantik. Jag antar att ni inte bryr er om vad andra människor tycker, det är säkert ovidkommande för er, men jag, och säkert många med mig, vet att ni finns och det ansvar även ni bär för fredagens mord och terror.

onsdag 13 juli 2011

Lars Calmfors och kejsarens nya kläder

Regeringens tidigare rådgivare Lars Calmfors rekommenderar inte ett femte jobbskatteavdrag.

Det Calmfors gör är att han pekar på att kejsaren är naken, något som alla sett, inklusive borgerliga ekonomer, men som ingen tycks ha vågat föra fram. Och så plötsligt kryper det fram moderater och ... kors i taket håller med om problemen med fler jobbskatteavdrag!

En av dem är moderaten den Hälsosamme Ekonomisten.

Jag ska försöka rekapitulera läget som jag förstår det.

Jobbskatteavdrag ska enligt teorin generera mer jobbade timmar genom att vi får behålla mer av lönen. Den teorin har ytterst måttlig effekt har TCO nyligen visat. En mindre grupp, 2% anser sig jobba mer på grund av detta avdrag. Med fler avdrag vill 4% jobba mer ... men 8% jobba mindre! Så mätt i "jobbade timmar" är det istället troligt att jobbskatteavdraget leder till att vi jobbar FÄRRE timmar än utan jobbskatteavdrag. (Och det var väl ändå inte avsikten med regeringens "arbetslinje"?)

Lars Calmfors visar i DN att det blir ytterst allvarliga effekter av att arbetslöshetsunderstöd och sjukförsäkring beskattas mycket hårt jämfört med lön. Effekterna är nu så allvarliga att något måste göras för att rätta till skevheten.

En fundering som regeringen kanske haft är om det faktum att man får behålla mer av lönen leder till att man skaffar sig jobb. Det är (som någon bloggare påpekar) samma effekt som att grannens löneökning leder till att man skaffar sig jobb. ... inte så troligt ... i varje fall om det inte finns något jobb att skaffa. Arbetslösheten ligger på 7,7% ... vilket är ganska exakt samma som i Danmark med sin hyllade flexicurity. På platsbanken hos arbetsförmedlingen finns idag 40800 lediga jobb ... Och SCB säger att vi har 7,9% arbetslösa vilket handlar om 395 000 personer. I runda slängar 10 arbetslösa per jobb på arbetsförmedlingen.

Här och därifrån framförs det förslag om att ta bort värnskatten, en extra skatt på personer med inkomster över 46 000 kr vilket åtminstone jag uppfattar som en mycket hög lön. Är det då troligt att detta kommer att få över fler arbetslösa i jobb? Mitt svar är NEJ.

Skillnaden mellan de cirka 10 000 en person med maximal A-kassa får ut och det en person med 46 000 kr i månaden får ut är allaredan så stor att den arbetslöse borde ha all stimulans i världen att söka sådana jobb redan nu. Alltså, att ta bort värnskatten skulle bara ge mer pengar över till dem som redan har högst lön. De skulle inte ens ha någon särskild sporre att arbeta mer, snarare borde skattekilseffekten göra att de arbetar mindre när de får ut mer utan någon särskild ansträngning.

Hur skulle det nu vara om man gjorde som Calmfors antyder, nämligen att satsa på skola, sjukvård, forskning och infrastruktur exempelvis. Det finns mycket riktigt en målkonflikt när det gäller detta. Antingen dessa angelägna satsningar, eller mer pengar i enskilda plånböcker.

Den hälsosamme ekonomisten (m) tar upp ett intressant problem, nämligen att vi gjort det lönsamt för riskkapitalbolag, inte minst utländska, att köpa upp svenska företag och svensk offentlig service. Han menar att en förändrad kapitalbeskattning skulle motverka detta. Kanske har han rätt, jag vet inte. Det jag vet är att denna utförsäljning har varit en medveten Allianspolitik av någon grumlig anledning.

Problemet med riskkapitalbolag för Sverige, är givetvis att de inte har minsta intresse av att behålla och utveckla företag. De säljer och gör förtjänst och lägger ner med samma varma hand. Det är ungefär som att låta riskkapitalbolagen spela Svarte Petter med vår svenska välfärd. Den dag exempelvis skolorna blir olönsamma att driva (dvs vi ser till att de håller samma standard som våra gamla vanliga skolor), den dag sitter företagen med Svarte Petter, gör ingen vinst och kommer att lägga ner. Och de som får ta hand om eleverna är givetvis kommunerna och de gamla utarmade kommunala skolorna. BINGO!

Som det nu ser ut är det så att vi tillåtit utförsäljningar av delar av välfärden så att istället landsting och kommuner sitter med Svarte Petter. Det är de som får ta hand om allt besvärligt och kostsamt som dyrbar specialistsjukvård, demensvård eller barn med särskilda behov i skolan, medan privatskolor och privatvård tar hand om de russin i den offentliga kakan som är lätta att bedriva utan särskilt stora kostnad. Om vi TVINGAR privata aktörer att ta hand om hela vården på specialistsjukhus så kommer vinsterna att pressas till ett minimum och de kommer att med varm hand fösa tillbaks den avmagrade guldkalven till det offentliga.

Hur som helst, TACK Lars Calmfors för att du pekat på att Kejsaren var naken! Nu kanske vi kan börja få en seriös debatt om skatter och välfärdsfinansiering mm.

söndag 10 juli 2011

Vem blir kriminell ... och varför? (Och vad kan vi göra)

Göran Hägglund vill ha hårdare tag mot unga brottslingar och kristdemokraternas Ebba Busch i Expressen skriver sina funderingar om hur man förebygger olika problem i samhället, exempelvis kriminalitet. (Och för en gångs skull har DN lite rätt i sin milda kritik av batonglinjen).

Sådant som Busch nämner är bland annat arbetslinjen "att den som kan arbeta ska arbeta", och ansvarstagande och att göra rätt för sig, moraliska värderingar som Busch tycker man ska kräva.

Sen kommer idéer om vad som verkar ska förebygga allehanda problem i samhället: Personligt ansvar, medmänsklighet och gemenskap människor emellan.

Bucht skriver om familjer:

Familjen är den första naturliga gemenskapen en människa har kontakt med. Ingen familj är perfekt. Men väl stöttad kan den ge barn trygghet på ett sätt som ingen annan institution i samhället. Varje familj ska därför ha rätt att utforma sin vardag enligt sina egna önskemål.
Sen kommer salvan:

Som kristdemokrat anser jag att ett fritt samhälle bygger på att människor tar ett personligt moraliskt ansvar för sina handlingar. Jag kan därför inte acceptera kriminologers ursäktande av brott som enbart ett resultat av socioekonomiska omständigheter. Även det är en värderingsfråga. Vi kommer aldrig till botten med kriminaliteten om vi envisas med att måla upp brottslingarna som offer.
-'-'-'-'-'-'-'-

Ja, då var vi där. Frågan: Vem blir kriminell ... och varför?

Vad jag förstår vet kriminologer, medicinare och psykologer faktiskt detta när det gäller ungdomar. (Kors i taket):

Punkt 1

MAJORITETEN av pojkar, 70%, (och en stor del av flickorna) begår någon form av lagöverträdelse i åldern 14-17 år. Är därmed nästan alla ungdomar kriminella? Jag skulle vilja svara NEJ, detta är en del av ungdomars frigörelse, och de allra flesta ungdomar SLUTAR SPONTANT med kriminella aktiviteter.

Punkt 2

De flesta pojkar som på allvar riskerar en kriminell karriär som vuxna inleder mycket tidigt (10-12 års åldern) med att använda droger och att begå många brott. Flickor tenderar att mer ägna sig åt självdestruktiva beteenden än att begå brott.

Punkt 3

För varje individ går det att hitta riskfaktorer och skyddsfaktorer som gör det möjligt att göra en helhetsbedömning av barnets risk för en fortsatt kriminell karriär. Det kan handla om faktorer som närvaro/frånvaro av diagnoser hos den unge, om den unges missbruk, om den unges intelligens, om skolproblematik som läs- och skrivsvårigheter eller skolk, om familjen (huruvida föräldrarna missbrukar, är kriminella eller själva har problematiska diagnoser), om familjens livsmiljö, ekonomi, och nätverk. Med många riskfaktorer och få skyddsfaktorer ökar risken för en kriminell karriär mångdubbelt.

-'-'-'-'-'-'-'-

För att på allvar hjälpa barn med risk att få en kriminell karriär krävs massiva insatser ... från det för Ebba Busch förhatliga samhället. Inte minst följande:

1) Barn måste få diagnoser, inte för att stämpla barnet, utan för att diagnoser kan hjälpa föräldrar och pedagoger att på ett lämpligt sätt utforma barnets miljö och aktiviteter i skolan och i hemmet så att barnet kan fungera så väl som möjligt. I vissa fall kan barnen behöva medicin, men det viktigaste är stödåtgärder och anpassning av omgivningen. Detta kräver en utbyggnad av BUP eller möjligen av skolläkarresurserna.

2) Barn måste få pedagogiska diagnoser så att följdverkningar av läs- och skrivsvårigheter, språksvårigheter i allmänhet, eller andra skolsvårigheter förebyggs så långt som möjligt. Äldre skolbarn måste dessutom få rätt till "fritidshem" om de har diagnoser, så att de får en givande fritid om de inte kan gå hem efter skolan.

3) Skolan måste anpassa sin pedagogik så att den fungerar för barn med olika diagnoser och svårigheter. Skolan måste sätta in stödpersoner till barn med allvarliga bekymmer.

4) Föräldrar måste få hjälp med sina missbruksproblem och egna diagnoser, så att de kan fungera så väl som möjligt som föräldrar.

5) Familjerna måste dessutom garanteras en rimlig levnadsnivå när det gäller ekonomi och bostäder så att barn inte ska behöva växa upp i extrem trångboddhet eller nöd, för att deras föräldrar är sjuka eller arbetslösa. I vissa fall bör familjer få stöd att flytta från en omgivning som är destruktiv för deras barn.

6) Om barn måste omhändertas måste vi sträva efter att även tonåringar får komma till familjehem. Institutionsplacering borde vara undantag även för ungdomar med allvarliga problem.

7) Vi måste utöka stödet till familjehem så att de får en god utbildning och kunskaper om barns diagnoser och behov, så att de kan klara barn med svårare problem, och dessutom ge högre ersättning så att fler familjer känner att de har ekonomiska möjligheter att ta på sig familjehemsuppdraget.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Ovanstående är åtgärder som alla var för sig minskar riskfaktorer och ökar skyddsfaktorer gentemot en kriminell karriär för barn. Dessutom stärker och stödjer de familjen, men inte ensamt, utan familjen är en del i barnens livsvärld tillsammans med skola, förskola, fritidshem, sjukvård, socialförsäkringssystem, arbetslöshetspolitik, och socialtjänst. Vi är alla delar i system som måste samverka för att stödja dessa samhällets svagaste och därmed minimera antalet ungdomar som går in i en kriminell karriär.

(Läs för övrigt gärna Nanne Grönvall om barnfattigdom.)