torsdag 5 maj 2011

Om att förebygga brottslighet (och alkohol och drogmissbruk)

Igår var jag på en RFMA konferens om hur man kan förebygga brottslighet och missbruk bland unga. Som det väl rätt ofta är, spretar föreläsningarna lite, men jag ska försöka sammanfatta några av de kunskaper jag fick mig till livs. Jag börjar inte från början utan från mitten. Då höll en forskare en föreläsning om samspelet gener och miljö samt könsskillnader. (Nej, jag minns inte namnen på generna tyvärr).

I varje fall så samspelade genuppsättningen med miljön så att pojkar med en inte så positiv genuppsättning, i en välfungerande miljö hade LÄGRE RISK för antisociala beteenden än personer utan riskgener. För flickor fanns inte detta samband, utan samma gen som var en risk för pojkar verkade närmast vara ett skydd för flickor.

Om jag ska koka ner detta så betyder det att MILJÖN är viktigare för pojkar.

En annan fråga forskaren tog upp var "varför dricker Jeppe", och när det gäller ungdomar verkar svaret vara "för att det är kul" och "av sociala skäl".

Slutsatsen är att det gäller, speciellt för riskpojkar, att erbjuda ännu roligare aktiviteter. Dataspel kan vara något sådant, eftersom dataspel som kräver skicklighet (ex. Counter-strike eller WoW) inte fungerar särskilt väl om man är berusad. Andra aktiviteter som hastigt nämndes, var fysiskt krävande aktiviteter, gärna med spänningsmoment.

Nu hoppar jag över till de första två föreläsarna under dagen. Ena talade om strategier för att förebygga antisociala beteenden. Egentligen kan man tala om två grupper, där man bör fokusera på den ena för att nå långsiktiga resultat.

I 15-års åldern begår cirka 70% av pojkarna och 30% av flickorna i en årskull brottsliga handlingar. Denna procentsats minskar därefter starkt och i vuxenåldern är det en mindre grupp som är brottsaktiv. Att begå småbrott kan man ju närmast kalla ett "normalt" ungdomsfenomen. Med brott ska vi nog tänka oss, köra olagligt på moped, panga gatlyktor, måla grafitti, snatta i närbutiken och liknande. Som sagt, de flesta ungdomar slutar spontant med sådant några år senare.

Det som är den verkliga riskgruppen är en mindre grupp, (jag uppfattade att det kan handla om cirka 10% av alla som förekommit i polisregistren för något brott). Denna grupp är pojkar (vad jag förstod), de begår brott tidigt, missbrukar tidigt, de får snabbt en diger lista brott på sina akter, de fortsätter att begå brott i ungdomsåren och även i vuxenåldern. Av samtliga brott som begås, står denna lilla grupp för 2/3.

Det finns alltså mycket goda anledningar att rikta insatserna mot denna lilla grupp pojkar, då vinsterna på sikt är betydande, både för samhälle och individ.

Vad gäller det då att göra? Jo, det gäller att hitta dessa pojkar, och att sätta in massiva åtgärder så tidigt som möjligt.

Hur kan man göra det då? Jo, man kan studera risk och skyddsfaktorer för individerna. Det finns ett tydligt samband mellan många riskfaktorer och få skyddsfaktorer, och finns det det är risken stor att pojkar ska komma att tillhöra de mest antisociala.

För detta finns mätinstrument.

Som jag uppfattar det kan man se tecken tidigt (i åldrarna 7-11/12 år), som mobbning (speciellt att vara mobbare), våldsamhet, skolsvårigheter (exempelvis problem med läsning och skrivning, eller räkning), att barnet söker sig till barn utanför klassen, skolk, att barnet testat alkohol och droger, problem i familjen mm. När något barn utmärkt sig på någon eller några av dessa punkter borde ett massivt pådrag påbörjas i syfte att stödja barnet och familjen. Det man kan göra är att arbeta med "skyddsfunktionerna" för att minimera problemen.

OK, nu kommer nog mer "mitt" drömscenario för att göra något åt barnens situation:

Åtgärder bör samordnas mellan skolan (utredning av IQ, dyslexiutredningar mm), BUP (utredning av ADHD eller andra eventuella funktionshinder), Vuxenpsyk (utredning av eventuella problem hos föräldrarna, sjuklighet samt ev missbruk), Familjerådgivning och föräldrautbildning (i syfte att få till stånd ett bättre fungerande samspel mellan föräldrarna och ett bättre sätt att förhålla sig till barnet), man bör kontrollera att familjen har ett rimligt boende och levnadsvillkor (ej för trångbott och inte för fattigt heller), och barnet bör dessutom få tillgång till roliga aktiviteter (detta kan ju kanske en kontaktperson och föreningslivet hjälpa till med).

Det är klart att inte alla av ovanstående punkter är aktuella för alla pojkar, men jag tror att många skulle kunna vara det. En målsättning skulle vara att försöka klara av familjens och barnens problem på "hemmaplan" så att inte institutionsplacering blev aktuell.

(Nästan ingenting av det jag skrivit handlar om flickornas problematik, som till stor del handlar om självskadebeteenden och liknande. Jag får försöka leta vidare om detta).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar