söndag 22 maj 2011

Grön social barnpolitik - funderingar

Jag lyssnade på delar av debatten om partiprogramsdiskussionen i miljöpartiet, och eftersom socialpolitik är det som ligger mig nära om hjärtat, då jag sitter i en sådan nämnd, så tänkte jag att jag vill ge lite funderingar om detta ämne.

Miljöpartiet skriver redan nu att det är barnets rättigheter som är överordnade föräldrarnas och vårdnadshavarnas. Jag vill hålla med om det.

Det som ändå är allt mer tydligt för mig är att de allra mest utsatta barnen ofta lever i väldigt utsatta familjer, det är familjer där bekymmer som alkoholmissbruk, drogmissbruk, kriminalitet, fysisk och psykisk sjukdom samt funktionshinder är vanliga. Konsekvenser av detta kan vara misshandel och övergrepp, eller försummelse och vanvård när det gäller problem med föräldraskapet.

För många barn kan resultaten vara eget alkohol eller drogmissbruk, kriminalitet eller självskadebeteenden. Många barn har själva neuropsykiatriska diagnoser eller utvecklingsstörning.

Man kan fundera på vad som borde göras. Jag tror att det vore bra om man försöker ta ett helhetsgrepp kring familjerna. Att avskaffa barnfattigdomen som Juholt talar om vore ett anständighetstecken i varje civiliserat samhälle. Barn ska inte behöva växa upp i familjer som måste vända på varje krona. En medborgarlön för barn kanske vore något till att börja med? Den kunde ju vara beräknad på "hushållskostnader" enligt olika prisindex, ålder och kön, och trappas av utifrån familjernas lön.

Barn borde heller inte få gå igenom barndomen oförsäkrade. Det borde finnas en allmän barnförsäkring för alla barn, som garanterar en rimlig levnadsnivå om barnen skulle få någon form av funktionshinder. Eftersom så många barn bland de allra mest utsatta har neuropsykiatriska funktionshinder, skulle ett sådant stöd träffa helt rätt där också.

Många barnfamiljer med många barn hör till samhällets fattigaste, och trångboddhet ökar stressen och påfrestningarna. Det måste byggas och anvisas bostäder av rimlig storlek och till rimliga priser, till stora barnfamiljer för att minska detta problem.

Eftersom missbruksproblematik hos föräldrarna är vanliga bland barn som kommer att omhändertas, måste effektiva metoder för missbruksvård användas för att förbättra barnens situation, om de kan bo kvar i sina familjer, men också för att de ska kunna träffa sina föräldrar om de måste omhändertas. Även vuxenpsykiatrin, LSS och kanske någon form av "hemsamariter" för sjuka föräldrar, kan vara viktiga hjälpmedel för att stödja familjer med barn som man annars kan överväga omhändertagande för.

För att hitta de allvarligaste fallen av utsatthet, är förskola och skola viktiga. Förskole- och skolpersonal måste vara uppmärksamma på tecken på "dåligt mående", eller problem i hemmet, som man kan se hos barn. Speciellt viktigt är det att uppmärksamma skolk från skolan bland yngre barn, mobbning, och då inte minst mobbare, som också är en riskgrupp för att råka ut för allvarliga problem på sikt, alkohol- och drogmissbruk måste uppmärksammas, samt att uppmärksamma självdestruktiva beteenden, speciellt bland flickor av typerna att skära sig, självsvält, eller promiskuitet som leder till utnyttjande.

Att lyckas i skolan är en viktig skyddsfaktor för utsatta barn. Barn som har problem med läs- och skrivinlärningen måste snabbt och effektivt få tillgång till hjälp, och hjälpmedel, senast i klass 3 eller 4. Det måste finnas läxhjälp att få på skolorna, då utsatta barns föräldrar ofta inte har resurser att hjälpa sina barn. Barn med koncentrationsproblem måste få tillgång till assistenter i skolan, och barn med vissa typer av diagnoser (asperger) som ofta mår bra i liten grupp, måste få tillgång till sådan, om de vill det.

Många barn i dagens skola, inte minst barn som "pluggar" vill ha möjlighet att göra mer med händerna. Eftersom framtidens värld kommer att kräva att vi framställer mer av vår föda lokalt, och också att vi sköter energisystem lokalt, så borde skolor erbjuda barn utbildning i trädgårdsodling "city farming" och praktisk teknik, för att människor ska bli mer oberoende. Dessutom är det viktigt med kultur för framtidens människor, så kulturaktiviteter som gärna riktar sig till närsamhället kan ge barn självkänsla och sammanhang till den plats de hör.

Också "fritidshemmen" måste utvecklas för att i de fall där de behövs kunna utgöra en "plats" för utsatta barn att vara, när de inte kan gå hem. Det är inte lämpligt att de barn som har mest bekymmer ibland lämnas att springa vind för våg.

Om barn måste omhändertas, så är familjehemsplacering att föredra. För att en familjehemsplacering ska utfalla så väl som möjligt krävs ett nära och bra samarbete mellan socialnämnd och familjehem och gärna även biologiska föräldrar. Familjehemmet bör få en rimlig ekonomisk ersättning, möjlighet att ha föräldraledigt för att "inskola" det nya barnet, de bör få information, handledning och stöd från kommunen, samt avlastning. Familjehemsarvodet borde dessutom vara pensionsgrundande, och även grund för sjukpenning och a-kassa (tack EvaLena för idéerna).

Även för tonårsbarn vore det lyckligt om man skulle kunna rekrytera fler familjehem. Att sätta barn med en trasslig bakgrund på institutioner tillsammans med andra barn med trasslig bakgrund, är ett tveksamt framgångsrecept. Här skulle man kanske kunna utveckla systemet med ersättning till familjehemmen så att de fick ersättning i förhållande till vårdtyngd, vilket skulle kunna medföra att vissa familjehemsföräldrar hade råd att en stor del av dagen ägna sig åt sina familjehemsbarn.

Ett problem som jag ser det nu, är att vi i socialnämnderna inte har så god insyn i de HVB hem som vi skulle önska. Säkerligen är de flesta HVB hem platser där man arbetar hårt och professionellt, men ett stort bekymmer är "matchningen" av barn till hem. I många fall vandrar omhändertagna barn runt från hem till hem, och om de inte vill vara kvar straffar de ut sig, exempelvis genom att slå sönder saker eller genom att rymma. Vi skulle helt enkelt behöva ha bättre kunskap och insyn. I kommunens egna hem har vi detta, men då majoriteten av placeringar sker i andra hem är detta ett bekymmer.

Nog tänkt för nu.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar