torsdag 28 april 2011

Ondskans trivialitet

Jag har i något tidigare inlägg begrundat om det vore moraliskt rätt av mig att önska mig barnbarn ... och, så länge jorden utvecklas åt fel håll, är min slutsats att det är inte rätt. Jag respekterar människors beslut att skaffa sig barn ... men jag önskar, att med detta följer en insikt om den moraliska skyldigheten att försöka göra jorden till en god plats för dessa barn.

Och ... insikten om att det sätt man väljer att leva påverkar om jorden blir en god plats.

Just nu lever vi västerlänningar så att vi förbrukar mångdubbelt mer resurser, som energi och råvaror, än vad jorden förmår bära. OM människosläktet vore en rationell art, borde vi rimligtvis dra slutsatser av detta och försöka anpassa oss till vår livsmiljö, annars slår livsmiljön förr eller senare tillbaka.

Hur vi människor anpassar oss, kan man se när det gäller kärnkraftskatastrofen i Fukushima.

De institutioner som ska värna om säkerheten, ägnar sig åt att försöka tona ner allvaret i olyckan, i att fördröja insatser för att skydda civilbefolkningen, i att höja gränsvärden, så att det som nyss var ett "för högt" värde, plötsligt blir acceptabelt (ex. höjningen av acceptabel stråldos för kärnkraftsarbetare från 50 - 250 milliSieverts), i att blanda ihop risker med olika former av strålning, i att försöka göra extraordinära insatser vardagliga (som att dela ut dosimetrar i skolor ...).

Kärnkraftsapologeterna driver en intensiv kampanj för att nedvärdera de många studier om hälsoeffekter i befolkningen av de radioaktiva utsläpp som förekommer. (Hur de kan se sina och andras barn i ögonen förstår jag inte).

Vi upplever just nu också en skenande ökning av halten koldioxid i atmosfären, med medföljande global uppvärmning. Apologisterna gör sitt bästa för att förvirra var forskningen står egentligen i denna fråga (exempelvis Stockholmsinitiativet). Vissa förvirrade industrimagnater till och med säger att han vill ha en höjning av temperaturen (Svanberg).

På landets tidningar har journalisterna slutat skriva om verkligheten, utan skriver om det som chefredaktörerna tycker är politiskt korrekt. Dvs Allianspolitik.

Tyvärr leder denna politiska närsynthet till att vi tittar på världen som den är just nu, just här, och just för oss.

Det kan tyckas som att sköt dig själv och skit i andra är en acceptabel ideologi, i ett samhälle som är individualistiskt, men tyvärr leder just denna inställning till att mänskligheten barkar med racerfart mot ett kollektivt självmord. I denna "strunta i" inställning ligger den sanna ondskans trivialitet.

Vill jag att mina efterkommande ska behöva uppleva en jord där stora regioner inte är säkra att beträda, och där klimatet går överstyr, och dessutom behöva ta ansvar för denna generations missgrepp? Nej, självklart inte.

Alltså kan jag inte önska att mina barn, som kom till i en något mer hoppfull tid, ska skaffa mig barnbarn. Om de ändå väljer att skaffa barn hoppas jag att de ska ha styrkan att kämpa, mot alla odds, för en bättre framtid för dessa nya världsmedborgare.

Men kom ihåg kära barnbarn (om jag får några) att jag verkligen har försökt, av all kraft förhindra detta mord på vår planet som pågår.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar