lördag 31 december 2011

Gott nytt år ... hoppas jag!

Dags för nytt år igen.

Förra året kantades av skandaler och politiker som OM de kommenterar alls endast ger kommentaren "Det hade jag ingen aaaaning om" och "det får vi titta närmare på" ...

Jag är grundligt trött på Alliansen och deras egoistiska politik. EU håller på och göra sig själva överflödiga och USA nermonterar sig själva.

Vem vet vad framtiden har i sitt sköte. Vi kanske snart upplever ett år då fler svenskar emigrerar än det ids flytta hit folk.

Nåväl, det är väl bara att hålla i hatten, försöka amortera ner skulderna och hoppas på det bästa.

Så Gott Nytt År som möjligt ...

Eva

fredag 2 december 2011

Philosophy of mind en översikt (länk)

Ett litet inlägg bara för att spara denna översikt över "philosophy of mind".

tisdag 29 november 2011

Hans Bergström och självselektionen

Jag vill påminna mig att Hans Bergström har någon form av vetenskaplig skolning, och hur han då kan anse att "kundnöjdhetsindex" skulle utgöra någon form av "bevis" på att friskolor skulle vara bättre än kommunala är en ren pinsamhet.

Självselektion gör att vi (självklart) vill värdera det vi väljer som bättre än det vi valt bort. (Kognitiv dissonansteori)

Kundnöjdhet är ett begrepp som otillräckligt undersökts vad gäller hur mycket av "kundnöjdheten" som är en individknuten egenskap (Nöjda Nanna, och Sura Sara, kanske mer avspeglar sin egen karaktär än verksamhetens karaktär i sina svar).



Om kausalitet i pedagogisk forskning (och Djävulens bländverk)

Ja, ja, hela titeln på detta blogginlägg är knyckt från en presentation som gjordes av en av mina favoritpedagogikforskare Jan-Erik Gustafsson som jag hade förmånen att få lyssna på i torsdags.

Jan-Erik är inte bara pedagog utan också en lysande statistiker. Han backar upp sina synpunkter med mängder av statistik ... eller kanske skulle man kunna säga att statistiken leder fram till vissa synpunkter.

För alla som hört debatten om pedagogikforskningen, så framställs den ju ofta som föga bättre än tyckande. För alla oss forskare som ibland funderar på design så bör dock pedagogikämnet, och pedagogisk forskning inte förefalla att den ligger så långt från helvetets förgård.

Med detta vill jag säga att det är oerhört komplicerat och dyrt att designa, genomföra och analysera studier som på ett hyggligt entydigt sätt visar hur olika faktorer påverkar varandra i skolan.

Nåväl, jag vill rekapitulera några av Jan-Eriks klokheter nu.

Först, det där med forskning kring effekter av pedagogik. Den gamle nestorn Torsten Husén uttryckte redan på 70-talet sin frustration över svårigheterna att dra slutsatser av pedagogisk forskning, och samma ståndpunkt hamnade andra namnkunniga internationella forskare i ex Cronbach ansåg redan 1965 i sin "presidential address" till APA att det var hopplöst, det var för MÅNGA samspelseffekter. (Jag hoppas jag uppfattade Jan-Erik rätt om detta).

En möjlighet som dock öppnat sig på senare år av Glaser (tyckte jag han sa) är att genomföra metaanalyser, och detta är i många sammanhang ett kraftfullt verktyg, inte minst i medicinsk forskning. (Jag måste i detta sammanhang göra reklam för Campbell Collaboration när det gäller skolforskning).

Om orsaker sa Jan-Erik, att "orsak" är ett begrepp som är intuitivt enkelt. Men ofta finns det många orsaker till ett fenomen. Begreppen "nödvändiga" och "tillräckliga" villkor leder en bit på väg, men vi lever också i en situation där många orsaker är otillräckligt kända.

Begreppet "kausal" kräver vissa förutsättningar: Orsaken kommer före verkan, Orsaken kan relateras till effekten och ... det finns ingen annan plausibel förklaring.

Vi kan aldrig nå någon total förklaring för då hade vi nått ett stadium av determinism.

Jan-Erik tog också upp begreppet kontrafaktiska slutsatser ... som jag förstod det, har att göra med experimentell design.

Mycket intressant och tänkvärt var vad Jan-Erik sa angående kausal effektbestämning. En kausal beskrivning är inte nödvändigtvis en förklaring, utan en förklaring preciserar mekanismerna i ett samband.

-'-'-'-'-'-'-'-'-

Nåväl, över från det teoretiska till empiriska fynd.

Jan-Erik lyfte fram några studier ... som ... utifall man lyssnade på forskare, borde ha en stor betydelse för skolpolitiken i Sverige:

STAR studien (Student Teacher Achievement Ratio)

Detta var en stor randomiserad studie av effekten av klasstorlek (11 600 elever), som visade på en entydig positiv effekt av att elever fick gå i liten klass (åtminstone) de första åren i skolan. Dessutom, effekterna kvarstår under skoltiden och ända upp i vuxen ålder. Effekterna var dessutom speciellt goda när det gällde elever från minoritetsgrupper och elever med låg socio-ekonomisk status.

Svenska SAMBA resultat visar ofta att elever i större klasser presterar bättre ... men detta beror på att vi i Sverige sysslar (och ska syssla med) kompensatorisk resursallokering.

Slutsatserna från SAMBA tolkas nämligen lätt felaktigt beroende på

Omvänd kausalitet: resurserna i skolan är en beroendevariabel och inte en oberoende.

Andra hot mot tolkningar när det gäller kausalitet handlar om Uteslutna variabler, Självselektion (ex. vilka elever som söker sig till friskolor) och Mätfel.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Jan-Erik kallade också korrelationer för Djävulens bländverk (korrelation är INTE kausalitet som vi brukar tjata om vi statistiklärare).

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Regressionsdiskontinuitetsdesign

En spännande design för att visa på "effekt av skolgång" är att jämföra elever i år 3 och 4 och deras resultat på PIRLS (läsning vill jag minnas att det var). Vissa elever är nämligen lika gamla, men vissa har gått ett år längre i skolan. Det man kan se är då dels en ålderseffekt men också en skoleffekt.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Jan-Erik visade också på IEA resultat som tyder på att läsning och läsförmågan sjunker speciellt för pojkar, när datoranvändningen ökar. Kanske sker en förbättring i och med läsplattorna.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Vidare diskuterade Jan-Erik differentieringens effekter. Differentiering innebär att högpresterande barn går med högpresterande, och lågpresterande barn går med lågpresterande i skolan.

I motsats till den populära uppfattningen att detta skulle medföra bättre, och mer anpassad undervisning i bägge grupperna, leder det till att SAMTLIGA barn presterar sämre. Värst drabbas de lågpresterande barnen, men också HÖGPRESTERANDE, presterar sämre i klasser med bara andra högpresterande.

Orsakerna är förmodligen delvis olika.

För lågpresterande barn blir det negativa kamrateffekter, de känner sig sämre, och det sker också inlåsningseffekter, de kommer inte upp ur sin grupp någonsin.

För många högpresterande barn blir det knäckande för självförtroendet att plötsligt få tampas i en mycket mer homogen högpresterande grupp.

För bägge grupperna blir det "Vygotsky" effekter, de lågpresterande barnen har inte så många kamrater omkring sig som de kan få hjälp av, och för de högpresterande barnen så är det ett mycket effektivt sätt att befästa sina kunskaper, att få undervisa och hjälpa andra, som de missar.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Åter till dagspolitiken, och lite slutsatser av ovanstående:

Om vi nu vill att barn ska prestera bättre i skolorna (och det tycker jag verkligen att vi ska vilja), så måste vi försöka få tillbaka heterogena klasser, så heterogena som möjligt i grundskolan.

Vi måste också få mindre klasser, speciellt i de lägre årskurserna.

Den heliga "valfriheten" är därmed en styggelse, då den leder till homogena klasser och självselektion. Som miljöpartist tycker jag dessutom att ett skolsystem som bygger på närhetsprincipen är att föredra, för att minimera det absurda skjutsandet av skolbarn (som jag in på skinnet upplevt).

söndag 20 november 2011

Lagen om offentlig upphandling ... och Delicatobollar, Temlor och Rotas konditori ...

Brorsan berättade att på hans arbetsplats, som är offentlig verksamhet, så har de fått förhållningsorder att de bara får köpa fikabröd från de företag som vunnit anbud enligt lagen om offentlig upphandling ...

Till fikat får de nu (när det ska vara fest) ... Delicatobollar ...

istället för de hemlagade läckerheterna från de många kondisen i trakten.

OM till äventyrs chefen skulle beställa några temlor från Rotas konditori, så riskerar de att bli stämda.

Tyvärr så är traktens konditorier alltså ytterligare på fallrepet ... och medarbetarna på sagda organisation är grundligt trötta på Delicatobollar

Ovanstående upplägg liknar det som hänt när vår offentliga välfärd sålts ut. Inte har det blivit några glada personalkooperativ eller kreativa vårdgivare som fått anbuden, utan riskkapitalbolag ... vi sitter nu i Attendo Care och Carema smeten ...

Jag fasar för den dag då jag måste in på något boende, självklart vill jag in på ett kommunalt boende, men hips vips så är ju det försålt till de djävulens hantlangare som håvar in sina jättevinster på liggsår, vägda blöjor och död framför TVn.


tisdag 15 november 2011

Äntligen till sans!

Kan det plötsligt vara så att människor börjar kvickna till och undra över varför skattepengar, som skulle användas till vård, skola och omsorg, tillåts gå till vinst i skatteparadis?

Kan det plötsligt vara så att människor börjar fråga sig HUR riskkapitalbolagen gör vinster, och svaret (givetvis) blir att man drar ner på personal, blöjor, mat, lokaler och aktiviteter ...

Kan det vara så att det faktum att Alliansen tillåtit dessa vinster gjort att det inte funnits pengar att ge vård åt människor med behov av vård, utan att familjerna (läs, främst kvinnorna) fått gå ner i tid för att vårda svårt sjuka människor?

Kan det vara så att det faktum att kvinnorna jobbat mindre för att de vårdar anhöriga, gör att de bli framtidens fattigpensionärer med låg pension ...

Kan det vara så att kommunpolitikerna ska tvingas försöka kravspecificera kvalitet, för att gör de INTE det, så får de lägsta tänkbara standard för pengarna då vårdbolag INTE tänker kvalitet utan vinst...

Kan det vara så att vi äntligen börjar genomskåda nyliberalernas dimridåer ...

onsdag 9 november 2011

Gör om - Gör rätt! Om arbetskraftsinvandring

Miljöpartiet, upplever jag, har många fina principer som jag är helt med på, som internationalism, att vi vill se större öppenhet mellan länder, och att människor ska kunna få bo och arbeta var de vill (i princip).

Problemet är bara att denna frihetens princip, samtidigt kan utnyttjas och utnyttjas de facto, till att importera människor till Sverige för att utföra låglönejobb långt under avtalsenliga löner.

Det medför att vi i en tid av historiskt hög arbetslöshet i Sverige SAMTIDIGT importerar människor som tar låglönejobb till underpris, och som dessutom är beroende av arbetsgivaren som importerat dem, så att de inte vågar säga ifrån om sina slavliknande villkor.

Förutom det fasansfulla utnyttjandet av människor detta medför, innebär det också att företag med rimliga villkor för sina anställda slås ut vid upphandlingar ...

Detta lyftes fram i söndagens Agenda.

Vi i miljöpartiet har gjort en uppgörelse med regeringen som gjort att detta blivit möjligt ...

... men, jag kan inte tänka mig att det som blivit effekten var vår avsikt.

Miljöpartiet måste ta sitt ansvar i detta och vi måste ställa krav på regeringen att snarast ändra regelverket så att den nuvarande situationen upphör.

fredag 4 november 2011

Kunde det ha varit du Horace?

Igår satt jag och tittade på Babel där Stig Larsson och Horace Engdahl, som tydligen är gamla vänner, förenades och diskuterade litteratur. Det var ett mycket märkligt program där studiopubliken med jämna mellanrum brast ut i skrattsalvor, som det föreföll mig, främst gentemot den ena gästen.

De båda männens levnadsbanor och levnadsöden beskrevs och jämfördes. Deras böcker jämfördes och de fick tillfälle att säga diverse sanningar. Stig Larsson nämndes som en mycket ärlig person, och jag håller med, han sa sanningar rakt ut även i programmet, men på en punkt ljög han och Horace ikapp ...

Det var när programledaren frågade om deras respektive livsöden kunde ha varit de motsatta ... att Horace skulle ha suttit ensam i en etta som genial författare med ett omfattande drogmissbruk på CVn och om Stig skulle ha hyllats och omfamnats av det offentliga Sverige och blivit Svenska Akademins ständige sekreterare.

Nej, jag tror detta hade varit omöjligt, och att svaret ligger i klassbakgrunden hos de bägge männen. Horace har fått sin klassiska akademiska skolning och Stig har fått sin skolning genom läsande och diskussioner med andra mer på egen hand.

Horace lyfte fram att Stig skulle ha menat att man kunde förändra verkligheten här och nu ... och förvisso har de tillsammans skrivit en smal litterär tidskrift Kris som haft betydelse för den svenska postmodernismen ... men hur mycket blev förändrat?

Postmodernismen förefaller mig som ett envetet förnekande att vi lever i klasstrukturer och andra strukturer i samhället som till stor del styr våra liv, och som dessutom styr vårt sätt att tänka. Postmodernismen tycks se oss som fragment, men inte som en väv, och postmodernismen tycks därmed passa som hand i handske med den moderna borgerlighetens drömmar om om individen. "Satsa på dig själv" ...

Men om man ser på de bägge männen i Babels livsbana, på studiopublikens skratt ... som om de hörde en hovnarr, en elefant i en porslinsfabrik som stiger in och säger det opassande, om man ser på varför ene brukat droger och den andre champagne i maktens salonger, så blir det bara begripligt om man ser KLASS med stora bokstäver.

Chansen att Horace skulle ha suttit ensam och nerdrogad i en förortsetta är så minimal att den knappt finns, men att bägge programdeltagarna förnekar att det var något annat än slump som ledde dem till deras respektive situation i samhället, är en del av den postmoderna borgerliga förvrängningen av synen.

onsdag 19 oktober 2011

Laura Hartman, valfrihet och välfärd (exemplet äldrevård)

Jag ska försöka författa ett inlägg om den debattartikel som Laura Hartman skrev på DN i söndags, och eftersom jag just såg att det kommit ett svar, så kommenterar jag svaret också.

Jag får intrycket av att samtliga författare är ekonomer, så deras inlägg vinklas obönhörligen av denna "bias". Jag är ju forskare och samhälls/beteendevetare, med erfarenhet från universitet och högskola, från sjukvård, vårdutbildning, lärarutbildning, och numera även socialtjänst i rollen som politiker, och därmed har jag helt andra perspektiv.

Den fråga Laura Hartman ställer: "Hur får vi konkurrensutsatt välfärd att fungera optimalt?" är redan den vinklad. Välfärden är "konkurrensutsatt". Man kunde ju också tänkt sig att frågan var ställd "hur får vi välfärd att fungera optimalt"?

Sedan kan man ju också fundera över ordet "optimalt" ... optimalt för vem? Om man tänker sig en äldre person på ett äldreboende, vad är optimalt?

Optimalt ur ekonomisk synpunkt för ett vårdbolag är säkert minimalt omvårdnadsbehov från personalens sida, boende i billiga lokaler, förnöjsamhet med billigast möjliga mat och en snabb och okomplicerad död utan krav på särskilt mycket resurser.

Optimal för den gamle och hans anhöriga är förmodligen vanligtvis trivsamt boende i hemtrevliga lokaler, med stimulerande aktiviteter inkluderat utevistelser, god mat, noggrann och effektiv omvårdnad oavsett hur omvårdnadsbehovet utvecklas, och professionell palliativ vård.

Sen kan man ju också, när det gäller ordet "optimalt" fundera över vad "samhället" vill. Tycker vi exempelvis att ett långt och stimulerande liv är ett värde i sig för våra gamla, och att de dessutom ska ha rätt till en värdig död. I så fall, då måste vi ju tycka att det är viktigt att erbjuda äldreboenden med kunskap och kompetens för att ge äldre en rik och stimulerande tillvaro och dessutom med personal med avancerade kunskaper om vård i livets slutskede.

-'-'-'-'-'-'-

I debattartikeln skriver Hartman

Dels att den forskning som ändå finns inte ger några entydiga belägg för vinster när det gäller kvalitet och effektivitet.
Det tycks vara denna lilla mening som väckt rabalder i SNS.

Laura Hartman lanserar också ett (för mig) nytt ord för den typ av "marknad" som välfärdstjänster av den typ jag diskuterade ovan, nämligen "kvasimarknad", och detta begrepp tycker jag är bra, eftersom det som "handlas" är av en annan kaliber än det som handlas på det som ekonomer traditionellt kallar "marknad".

Jag kommer att fortsätta att diskutera "äldreboende" som en typ av välfärdstjänst i förhållande till Hartmans tre teser i debattartikeln.

1) I den första tesen talar Hartman om rätt grad av reglering, och att för mycket regleringar hindrar innovativa arbetssätt. Dessutom menar Hartman att det behövs regleringar för att hindra oseriösa aktörer.

Låt oss tala om hur detta skulle fungera när det gäller äldreboende. Jag skulle nog i motsats till Hartman vilja att det fanns en hög grad av reglering. Exempelvis är det oerhört centralt att det finns god dokumentation när det gäller omvårdnadsinsatser av typen delning av medicin, omläggningar av sår, hygien, urin och avföring, mat och dryck, utomhusvistelser, etc. Dessutom borde varje äldre regelbundet träffa en geriatriker, och i mån av behov andra specialister, för att få en översyn av medicinlistor och i övrigt riktade åtgärder.

Vistelsen på ett äldreboende kan förmodligen börja med att den äldre i början är mer aktiv och mindre vårdkrävande, för att i livets slutskede vara betydligt mer vårdkrävande. För att "beräkna" insatserna som en person behöver krävs att man mäter vårdtyngd, och vårdtyngden varierar alltså över tid, beroende på personens kondition och tillstånd.

Om "prissättningen" för en plats på ett äldreboende skulle vara riktig borde den därför följa personens "vårdtyngd" från dag till dag. Ur ett "ekonomiskt" perspektiv skulle ett sådant system "fresta till" överdrifter när det gällde vårdtyngd, medan ett system med "styckepris" oavsett omvårdnadsbehov istället frestar till att tumma på omvårdnadens kvalitet ... glesare blöjbyten, färre omläggningar, billigare mat, mycket medicinering med lugnande medel, aldrig gå ut ...

2) Relevant och högkvalitativ tillsyn och kontroll, så sant som det är sagt. Hartman och jag är helt överens om att kontrollen ska fokusera på relevanta indikatorer på kvalitet. Om vi fortsätter mitt resonemang kring livet på ett äldreboende, så kräver kontrollen av "relevanta indikatorer" en hög grad av dokumentation från personalens sida. (Exempelvis regelbundna inspektioner av hälar och "rumpa" för att se tecken på trycksår, avföringslistor, vätskelistor, hygienlistor, revisioner av medicinlistor etc). För mindre seriösa vårdföretag kan man därför förvänta sig en brist på, eller manipulation av dokumentationen. Det man inte registrerat kan man från "beställaren" inte klaga på.

3) Kontinuerlig uppföljning och utvärdering, och statistik ... håller med helt. Man bör mäta "output" - resultat, istället för insats. Frågan är vad som är "resultatet" när det gäller livet på ett äldreboende? Om man exempelvis tar "frekvens av trycksår" som en indikator, så kan trycksår förvisso vara resultatet av dålig omvårdnad, men det kan också vara omöjligt att undvika för en patient med riktigt dåligt allmäntillstånd.

Man skulle ju också kunna ha "dödlighet" som mått, och om kvaliteten sjunker generellt på äldreboenden till följd av ekonomiskt snålare ramar, och att man tummar på kvaliteten på vården, så kan man tänka sig att detta får till följd en överdödlighet. Problemet är bara (som varje statistiker förstår) att separera ut den eventuellt kortare livslängden (eller minskade ökningen av livslängden) till följd av ändrade vårdformer jämfört kortare livslängd av andra orsaker, vilket är ett intrikat statistiskt problem, som dessutom kräver så stora statistiska material att de vårdboenden som är problematiska döljs i mängden.

-'-'-'-'-'-'-'-

Jag ska nu resonera lite kring artikel 2, svaret till Laura Hartman. Även här är två personer som huvudsakligen tycks vara ekonomer eller förvaltningsutvecklare, som uttalar sig. De lanserar 10 teser av vilka jag kommenterar vissa utifrån mitt exempel om äldrevård.

Tes 2
2. Målen är flera och breda men inte oförenliga. Ideologiska mål: ge medborgaren inflytande över sin situation, gå från myndighetskultur till servicekultur, skapa profilerade tjänster för olika behov. Ekonomiska mål: effektivisering genom konkurrens mellan utförare, upphandling för prispress, inspiration till den egna personalen genom jämförelser med privata alternativ. Kvalitetsmål: anpassning till medborgarnas krav och förväntningar.

Medborgaren "den äldre" ska ha inflytande över sin situation är det tänkt. Om vi föreställer oss en frisk och stark äldre, är det givetvis fullt möjligt, men, om vi tänker oss en äldre med stora vårdbehov, eller kanske någon form av demens, så är det lätt att inse att det är en chimär. Äldre personer, speciellt inte sjuka och svaga äldre, vill och kan inte ägna sin ålderdom åt att flytta kring mellan olika äldreboenden.

Kvalitetsmålet "att anpassa sig till medborgarnas krav och förväntningar" är också det en chimär. En person som hamnar i ett äldreboende, har ingen förutsättning att "jämföra" detta med något annat. Denna person kommer att oavsett vårdkvalitet hamna i något som liknar ett Stockholmssyndrom, och i det längsta identifiera sig med och försvara sitt äldreboende.

4. Brukarbeteendet bedöms som rationellt. Flertalet brukare gör aktiva val och få brukare byter utförare; detta tolkas som att de flesta utförare sköter sig. Deras vetskap om möjligheten till omval håller kvaliteten uppe.
Brukarbeteendet är INTE rationellt när det gäller välfärdstjänster. De flesta håller till och med fast vid en misslyckad bank som Nordea, mot all rationalitet, och det samma gäller flera av de mer omfattande välfärdstjänster som finns som skolor, förskolor och äldreboenden.

8. Behov av bättre informationen till brukarna. Vissa kommuner presenterar bara utförarnas egen information. Jämförande kvalitetsinformation på nätet behövs.

Brukare av äldreboenden har inte (i likhet med kommunerna) information för att på allvar jämföra olika utförare. Det de har att gå på är hur skickliga äldreboendena är med sin marknadsföring. Detta är ju känt från det som hänt med skol-"marknaden". Skolornas resultat spelar mindre roll än deras marknadsföring.

Man kan slutligen fundera över om det verkligen är LAGSTIFTARNA som ska definiera vad exempelvis vårdkvalitet är på ett äldreboende? Slutklämmen i artikeln av Gustafsson och Svensson är:

1. Lagstiftningen måste bli mer likartad mellan välfärdsområdena – det underlättar för kommuner, utförare och medborgare. 2. Kommunerna måste stärka kvalitetsuppföljningen. 3. Statliga tillsynsmyndigheter måste ges bättre medel att ingripa mot verksamheter som inte uppfyller lagstadgade krav.

söndag 16 oktober 2011

Wolodarski och den allt tunnare Juholtsoppan

Wolodarski försöker sig idag på att fortsätta koka soppa på en spik, när det gäller Juholt. Som bekant är har Juholt friats av åklagare, och advokater och bloggare har visat att han är oskyldig till de anklagelser som en blodtörstig press gjort allt för att skapa.

Emot bättre vetande kokar dock Wolodarski på med sin allt rostigare spik.

Vems ärende går Wolodarski när han menar att verkställande utskottet hos sossarna gjort fel?

Menar Wolodarski att man ska döma folk utifrån de synpunkter som lämnas av en lynchmobb eller utifrån lag och rätt? Är det ett gatans parlament som ska regera, eller ska vi kanske låta demokratin fungera?

Sossarna insåg givetvis att det skulle bli en rekyl i allmänna opinionen efter det historiskt enorma och överdrivna drev som drabbade Håkan Juholt. Att på grund av drevmentaliteten göra sig av med en partiordförande avstod de dock ifrån, klokt nog. Nu har Håkan Juholt givetvis en rejäl uppförsbacke att streta uppför när det gäller att tillrättalägga det som en slarvig press orsakat.

Och jag är inte så naiv att jag tror att pressen inte haft politiska motiv för sitt lynchbeteende när det gällt att skadskjuta och sabotera för sossarna och därmed för alla oss röd-gröna.


fredag 14 oktober 2011

Om pudlande och ett drev som bet sig själv i svansen

Nu har det gått en vecka sen Juholts pudel som blev starten på ett historiskt drev med syfte att avsätta Håkan Juholt. Några kommentarer:

1) Jag vet att folk som har gjort något fel av PR konsulter uppmanas att göra en pudel omedelbart och säga allt och be om förlåtelse. Juholt gjorde allt detta ... det var bara problemet att han inte verkar ha brutit mot någon regel. Allt var bara rykten och hörsägen. Det måste vara unikt att någon pudlar från något som inte finns. Det jag kan tycka är att Juholts stab bättre borde ha kollat att det verkligen var någon regel som bröts innan han skulle fram med sin pudel. (Även idag pudlar Juholt av obegriplig anledning, men det kanske behövs gentemot partimedlemarna?).

2) Efter detta bröt drevet lös. Drevet sprang hit och dit och ner i arkiv och listor och lyckades hitta något fel begånget under alla dessa år. Drevet lyckades också få ideliga uppgifter av anonyma källor. Tillslut tuggade drevet fradga och började hoppas på att få avsätta en partiledare (vilket väl vore unikt?). Drevet verkade speciellt blodtörstigt eftersom det var en sosse de var i hasorna, för sossar förväntas av någon anledning vare både perfekta byråkrater och helgon i en och samma personer. TYST är det däremot om diverse Alliansföreträdare som trampat över både hit och dit, inte minst när det gällde utrikesministerns egendomliga kontakter med Lundin Oil.

Nåväl, efter lite utredande visade oberoende bloggare och advokater och även åklagaren (som nu lagt ner förundersökningen) att det inte fanns substans för drevets blodtörst.

Vad händer nu? Tja, det verkar som Juholt sitter kvar. Juholts handel och vandel bör efter detta vara vit som snö så länge han är partiledare, vilket borgar för något positivt inför valrörelsen. Ingen skugga på honom för oegentligheter, och inga skandaler i största allmänhet. Juholt kan till och med kosta på sig att smäda pressen en smula (tycker undertecknad) då de så till den milda grad gjort en höna av en fjäder.

Och vad gör då pressen? Man har skändligen misslyckats med sitt uppdrag att granska makten. Istället har man på lösa grunder försökt få en partiledare för ett oppositionsparti avsatt från sitt parti. Jag tycker journalistkåren på landets tidningsredaktioner och på TV och radio ska ägna några heldagar på valfria konferensanläggningar åt att begrunda sitt fullkomliga bottennapp när de drog igång detta drev och att de på allvar ska diskutera pressetik. Jag hoppas också att diverse rapportörer i media och annorstädes får foten snarast.

söndag 9 oktober 2011

Mobbar-TV

Det har sina nackdelar att bli gammal. En av dem är att man minns TV-program som åtminstone i minnets backspegel var väldigt bra.

Jag saknar modern TV-teater som gör teater på allvar. Allvarliga inspelningar av bra böcker med massor med resurser. Kanske är det jag som har för dålig koll, men nog tycker jag att det är sällan jag får se det.

Jag tycker det är för mycket LEK i TV. Det ska tävlas ideligen, och det är för länge länge sen för mycket. Sen undervärderas vi tittare å det grövsta. TV gjorde (faktiskt) ett respektfullt (mot deltagarna) lärorikt och intressant tävlingsprogram som hette Maestro, och det var man tvungen att sända på måndagar eftersom det där med klassisk musik, uppenbarligen är för svårt för oss tittare ...

Sen saknar jag TV-program med långa allvarliga intervjuer och utan skratt. Är det omöjligt att tänka sig en Skavlan som intervjuar en Naomi Rapace, eller en Carl Bildt - inte 5-10 minuter, utan kanske en hel timme? Nu får man minimala, men nog så intressanta munsbitar sig till livs, och som i Bildts fall får fisken chansen att glida av kroken innan den skickligen intervjuaren lyckats klämma honom fullständigt.

Och jag måste säga att trots att jag är djupt kritisk till Juholts göranden och låtanden, så led jag när jag såg programmet Robins igår. Det var mobbnings-TV mitt på lördagkväll. Juholt utsattes för "lustiga" insinuationer, och fick slutligen sitta på en pall och utsättas för ett förnedrande sångnummer. Varför?

Jag vill nog med andra ord ha allvarligare och mindre lustig TV, en TV som tar både mig som tittare och intervjupersoner och övriga deltagare på allvar, och som ger plats till dessa.

lördag 8 oktober 2011

Sossar i snålblåst, ekonomiskt sinnade kristdemokrater och en rodnande utrikesminister

Det finns dagar ... då man är tacksam att man inte är sosse. Ungefär nu har ju sossarnas nya ledare haft cirka ett halvår på sig att bevisa något om vad de vill ... och resultatet beskrivs skarpast av Lena Andersson som ... vara släpankare. Och med det menas ungefär ... vara Allians light.

Inte nog med denna brist på mod och visioner när det gäller politiken, utan till råga på allt har sossarna fått en ledare på halsen som inte har ordning på regler när det gäller bidrag. Juholt lär ha 144 000 kr i månaden och ÄNDÅ har han tagit bidrag för dubbelt boende, inte bara för sin egen hyra utan också för sambons ... Har inte Juholts sambo MÄRKT att hon inte betalat hyra senaste åren? Det kan ju inte ha gått spårlöst förbi? Har inte paret tyckt att det var lite konstigt?

(Faktum är att om man tjänar 144 000 i månaden tycker jag faktiskt att man kan betala de 3-4000 kronorna som Juholt haft i extra hyra ... själv!)

Det kan ju hända att det ligger något i vad en av Aftonbladets kolumnister antyder ... det kanske finns en viss risk att personer som "kämpat sig upp från enkla förhållanden" tycker att de är värda en ekonomisk belöning. Att de på något sätt har rätt att ta för sig lite extra.

De kanske sneglar på högra ringhörnans förutsättningar, och jag vågar nog lova en slant på att bland Alliansens politiker finns mer av miljonärer exempelvis. Om vi tar den eventuelle nye partiledaren för KD och därmed "verklighetens folk" så lär Mats Odells företag ha tjänat 72 miljoner här om året, själv tjänade han 8 typ.

Lustigt nog har KD inne en förvirrad debattartikel i dagens DN där de hävdar att det är brist på kristna värderingar som skapat EUs skuldkris ... Jag som trodde att det handlade om giriga banker? Om vi nu skulle tillägna oss någon form av religiösa värderingar som skulle förebygga en skuldkris vore det väl MUSLIMSKA värderingar, som förbjuder att man tar ränta?

Och vi ska nu inte tala om den moderate utrikesministern Carl Bildt (som enligt AB 2006 blivit rik på vapen och porr ...) som var gäst i gårdagens Skavlan, och som rodnande kämpade hårt med att glida undan sin inblandning i Lundins Oljeaffärer (inblandade i folkfördrivning i Sudan) och det faktum att de svenska journalister som sitter fast i Etiopien var där för att granska ... Lundin ... på grund av detta är vi flera som undrar hur nitiska svenska UDs ansträngningar att få ut vederbörande från Etiopien verkligen är?

(Pinsamt var Bildts gubbiga flörtande med Noomi Rapace och försök att flörta med norska folket apropå Lundins oljefynd i Norge (som täcker världsbehovet 10-21 dagar). Jag förundrades också över vilken publik som sökt sig till Skavlaninspelningen när de gav Bildt stående ovationer ... när han klev in?)

PS. Peter Andersson verkar tycka att det finns lite mer av idéer i Sossarnas budget än i Alliansens, men både jag och Lena Andersson tycks ha hoppats och väntat oss mer. Om man beaktar alla Alliansens misslyckanden borde det ju vara öppet mål och sossarna ha frispark. ... Och ni gör en tåfjutt!


onsdag 5 oktober 2011

Om att ge möjligheter åt fattiga barn ...

Ja, fattiga barn finns, också i Uppsala, konstaterades i gårdagens paneldebatt på Grand (biografen). Fattiga barn är sådana barn som exempelvis inte har råd att gå på fritidsklubbar (som kommunen ordnar på mellanstadiet), som inte har råd att gå på simskola, eller kommunala musikskolan. Endel barn har inte ens tillräckligt med mat alla dagar.

Anledningen till att det finns fattiga barn varierar. Det kan vara föräldrar som är sjuka eller arbetslösa, ensamstående, nyanlända till Sverige, eller som har någon form av andra problem, exempelvis missbruk, och ibland finns flera av dessa problem hos föräldrarna.

Om man tar barnkonventionen som utgångspunkt borde ju kommunen göra allt för att ge våra fattiga barn möjligheter oavsett föräldrarnas eventuella tillkortakommanden. Det kan ju INTE vara så att vi ännu år 2010, lever efter den gammaltestamentliga devisen i Mosebok 14:18:
HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led.'
Ärligt talat, detta är en av de vidrigaste passagerna i Bibeln någonsin. Här måste vi med all kraft försöka sätta oss över Bibeln och stödja barn som behöver stöd direkt. Sluta att tala om "föräldrarnas ansvar" när föräldrarna har nog med sina egna problem. Vi som kommun och medmänniskor måste finna former att stödja barnen direkt.

Vid gårdagens debatt föreslog jag att kommunen skulle tillämpa en progressiv avgiftskala för aktiviteter i kommunal regi, för att garantera att alla barn i kommunen ska ha möjlighet att delta i aktiviteter som fritidsklubbar, simskolor och musikskola.

Jag fick lite mothugg där från personer som tyckte att man borde göra dessa aktiviteter gratis för samtliga barn ... och ja, det vore förstås fint.

Men OM man nu vill göra något DIREKT för dagens fattiga barn (ett barns barndom är ju rätt kort ändå ...) , så kanske kanske ändå att man skulle börja med att göra avgifterna till kommunala aktiviteter mycket mycket låga för barn vars föräldrar har låga inkomster (eller många syskon). Då skulle faktiskt DAGENS fattiga barn snabbt få tillgång till mer roliga och stimulerande aktiviteter än vad de har.

På sikt tycker jag självklart att det vore trevligt om ALLA barn kunde få gå gratis på allt.

Vissa personer menar att det vore utpekande för familjer att de fick låg avgift. Alltså, föräldrarnas eventuellt kantstötta självkänsla skulle vara en anledning att INTE ge barnen tillgång till roliga kommunala aktiviteter. Jag har lite svårt att köpa det faktiskt. Jag tycker att barnens möjligheter ska gå först.

Sen kan jag förstås förstå att det kan vara tekniskt krångligt att fixa så att taxorna differentieras, men de kunde ju kanske bygga på föregående års deklarationer (och antalet barn i familjerna), och då borde det väl inte vara omöjligt att få till det, i dessa IT tider.

söndag 2 oktober 2011

Polisen, Pinnarna och Wolodarski


Peter Wolodarski menar i dagens DN att polisen befinner sig i förfall.

Han beskriver hur polisen använder statistiken för att jaga "pinnar" i olika kolumner. Exempelvis hur upphittad narkotika förpackad i 5 portionsförpackningar genererar 5 överlåtelsebrott ... alltså 5 lagöverträdelser. (Måste lägga till det vansinniga fallet där 39 cannabisplantor i en odling räknades som 39 brott ... Free Userbars )

Detta är ett exempel på hur man får svenska folket att verka (i detta fall) fem gånger så brottsbenäget som vi i realiteten är ...

Wolodarski påpekar andra små saker som att nyutbildade poliser får uppgifter som tidigare civilanställda gjort ...

En annan liten pärla i Wolodarskis krönika är att Stockholms polismyndighet har till uppgift att uppdaga 21000 anmälda narkotikabrott ... och med sådana direktiv är det inte konstigt att kolumnen "innehav" och "eget bruk" av narkotika skenar, då undertecknad helt enkelt förmodar att polisen åker hem till alla kända missbrukare och muddrar dem, varpå de uppfyller den önskade "brotts"-statistiken ... då de jagar "nya anmälningar" som dessutom de själva gör ...

Kvantitet inte kvalitet premieras ... så sant som det var sagt Wolodarski!

Wolodarskis slutkläm är följande:

inte en enda ny skattekrona innan vi vet att de 20 miljarder som redan går till polisen används effektivt.
Undertecknad har haft ett vagt minne att Alliansen 2006 ville ha fler poliser, och med lite googlande hittar jag på Moderaternas hemsida exempelvis detta

En av statens allra viktigaste uppgifter är att tillgodose invånarnas krav på rättstrygghet och rättssäkerhet. Fler poliser i människors vardag gör att brott bättre kan förebyggas och tryggheten ökar. Fler poliser ska dessutom vara på plats där brott begås. Brott kommer alltid begås, nu har polisen bättre förutsättningar att vara på rätt plats vid rätt tid. Alliansens politik gör skillnad.
Vi har alltså fått massor med fler poliser, som poliserna själva inte vet vad de ska göra av. De får göra civilistarbeten, och tramsa omkring och skaffa pinnar genom att öka statistiken för klotterbrott, alkoblåsning, och innehav och eget bruk av narkotika vilket är kategorier som poliserna själva lätt påverkar. (Om detta har jag skrivit i tidigare blogginlägg, exempelvis här).

Ytterligare en kategori där polisen kan "öka" antalet brott är misshandel, där varenda form av aggressiv beröring lagförs oavsett ringhetsgrad (förutom när det gäller sadistiskt våld får vi förmoda, från och med nu).

(Sossarna vill satsa på att polisen tar bättre hand om den organiserade brottsligheten, vilket är bra. Undertecknad är ändå böjd att hålla med Wolodarski om att förvisso behövs den satsningen men det borde i sanning räcka med att polisen disponerar om pengar, inte att de behöver nya)

PS. Kanske skulle det hjälpa om polisen anställde lite pensionerade tanter som gick omkring och förebyggde allvarliga brott ... (se bild och länk)



fredag 30 september 2011

Större lagligt skydd för katter än för barn!

Jag har läst och förundrats över Mårten Schultz som skriver på "Sveriges största juridikblogg" (enligt vad som står) och som lägger ut texten apropå målet när det gällde den 16 åriga flickan som vad jag förstått, låsts in i en hundbur, piskats och pissats på.

Mårtens kommentar är:

Piska för all del, men ingen lemlästning


Tack för det televerket. Hade sadisten valt att skära av henne brösten hade han åkt dit, men uppenbarligen inte med nuvarande handlingar.

Vi kan ju också notera att flickan var 16 år dvs omyndig och i lagens mening ett barn. Om jag förstått Mårten rätt så skulle det alltså vara fritt fram att låsa in, piska och pissa på barn.

Låt oss anta att det varit en katt. Och att vår vän sadisten valt att stänga in katten i en för liten bur, slå på den med piska och linjal och pissa på den. Jag svär på att han hade åkt dit för djurmisshandel eller vad nu brottet kan heta, för vi i Sverige har ju en STRÄNG djurskyddslagstiftning.

Alltså är vi i situationen där vi i Sverige har ett SÄMRE skydd för barn än för katter.

Jag (som "tyckare" enligt Mårten) kan definitivt inte tycka att det är rätt utan att lagen måste ändras och ge ett utökat skydd för barn!

Med vänlig hälsning

Eva Berglund

Lektor i Barn- och ungdomsvetenskap

Stockholms Universitet


tisdag 27 september 2011

Ungdom med problem

Två ungdomar, två problem.

En skär sig själv, begår självmordsförsök och utsätter sig för våldsamma sexlekar.

En super skallen av sig och knaprar tabletter.

En är ännu inte myndig på två år än och en har varit myndig i fem.

En sägs veta sitt eget bästa på grund av sin ålder enligt en av landets ledande tidningar.

För en uppmanas motståndare och kollegor att ta hand om vederbörande av flera av landets ledande bloggare (och han får dessutom 2,5 miljoner).

En är en ung vuxen man, och en en omyndig flicka.

... gissa vilken som är vilken?

söndag 25 september 2011

Födelse och död, finns ett samband?


Den som läst min blogg lite då och då vet att jag pysslar med släktforskning som hobby. Min senaste forskarmöda när det gäller det, ledde mig till att studera dödstalen i Pajala, och sedan studerade jag födelsetalen, och i samband med detta om föräldrarna till barnen var gifta eller ej.

Totalt föddes i Pajala 2284 barn 1880-1894, och under denna tid dog 1273 personer. Av dessa var 297 st 0 år gamla dvs mer än vart 10:e barn. Dessa barn utgjorde dessutom 23% av alla som dog. Om man tittar på alla som dog som var i åldern 0-20 år så var dessa närmare 60% av samtliga döda. Alltså, man dog vanligen när man var ung.

I Pajala föddes 18,5% av alla barn av ogifta mödrar, nästan var 5:e barn. Det fanns ingen speciell trend i detta under perioden, utan det varierade lite upp och ner. För ett mindre antal av dessa barn hade prästen antecknat att modern var trolovad.

Under den period som jag studerat, tyder anteckningarna i dödsboken på att det skedde tre epidemier som gav överdödlighet i tre olika åldersgrupper.

  • Den första epidemin var difteri främst och difteri drabbar barn i åldern 1-10 år speciellt hårt. Den största överdödligheten bland dessa barn skedde åren 1885-1886.
  • Nästa epidemi var Tyfoidfeber, och det drabbade hårdast personer som var i åldern 51 år och äldre och kulmen på epidemin skedde 1888.
  • Den tredje epidemin var Tuberkulos, och tuberkulos var speciellt vanlig bland aktiva vuxna i åldern 21-50 år under åren 1889-1892.

Kan man se något samband mellan födelsetalen och dödstalen?

Jag vill föreslå att det kan finnas vissa samband, och det vore spännande att testa dessa samband i en annan socken med en annan struktur när det gällde epidemier.

1) Det verkar finnas ett samband som gör att det föddes avsevärt fler barn strax efter det stora difteriutbrottet. Utbrottet skedde 1885-1886 och 1887 föddes cirka 30% fler barn än året innan. Människorna verkade vara angelägna att skaffa nya barn, när deras småbarn avlidit (notera att detta inte gäller spädbarnen).

2) Ett annat samband verkar vara att något år efter det att det skett ovanligt många födslar sker det ovanligt många dödsfall i åldrarna 51 år och äldre. Jag föreslår att det handlar om att småbarnen smittar ner sina far/morföräldrar med diverse infektioner. (Se figur)

3) Det tredje sambandet är att det föds relativt få barn åren efter tuberkulosutbrottet, som ju främst drabbade personer i fertil ålder.

Som sagt, detta kan nog beskrivas främst som en "pilotstudie", och det vore kul att veta om mina "hypoteser" har bekräftats av någon annan.

Sex, utnyttjande och dåligt omdöme

I dagens DN trumpetar ledarsidan att det är en seger för feminismen att det kommit en frikännande dom mot en 32-årig man som haft sadomasochistisk sex med en 16-årig flicka med självskadebeteende, så att flickan haft ont flera dagar efteråt.

Flickan tycks ha givit förvirrade och motstridiga uppgifter om vad som förekommit och exempelvis ljugit om sin ålder och hur många som skulle ha utnyttjat henne.

Det är möjligt att det är en seger för rättsväsendet att mannen blivit frikänd, men det är definitivt inte någon seger för feminismen och inte heller för männen. Och mannens beteende är ur moraliskt hänseende fullständigt förkastligt.

Det hela handlar om är att en man som är dubbelt så gammal som den flicka han haft sex med, har ägnat sig åt att plåga flickan riktigt rejält.

1) En man eller kvinna bör undvika förhållanden med personer som är avsevärt yngre än dem. Åldersskillnaden i sig är en signal om ett kraftigt ojämlikt maktförhållande.

2) En vuxen man eller kvinna bör ha insikt om att det finns psykiatriska diagnoser och beteendestörningar som gör att människor exempelvis ägnar sig åt självskadebeteenden. I detta fall verkar mannen till och med ha känt till detta, då han sett skador på flickans kropp och frågat om detta (om jag läst rätt). Detta borde ha fått alla varningsklockor att ringa, speciellt när det blev fråga om sadomasochistisk sex.

3) Till och med om man ägnar sig åt sadomasochistisk sex måste man ha partnerns bästa för ögonen. Att utsätta en person för skador som gör att han/hon har ont flera dagar är att gå över alla gränser. Även om det finns stoppord måste den som plågar ha ett eget omdöme!

Det är möjligt att juridiken gör att mannen inte kan dömas men det beteende han visat upp är exempellöst dåligt omdöme, och är ett skamligt exempel på detta för män och kvinnor i vårt samhälle.

torsdag 22 september 2011

Evidens à la carte?

Det där med "evidensbaserade åtgärder" är en lurig sak. Många politiker tycker om att använda begreppet, inte minst folkpartister. Om man tittar på Politometern så är det folkpartister som oftast använder just ordet "evidens" i sina bloggar. (Miljöpartister ligger också rätt bra till).

Men hur blir det nu om man föreslår åtgärder som går rakt emot befintlig evidens?

Senaste utspelet från Folkpartiet handlar om att Socialbidragstagare ska tvingas till motprestationer får att få sitt socialbidrag.

Man kan ju se på detta på olika sätt:
  • Exempelvis att folkpartiet är för slavarbete för de fattigaste och svagaste i samhället.
  • Eller, lite mer positivt, att folkpartiet tror att socialbidragstagare genom detta skulle få kontakt med arbetsmarknaden och därmed kunna få ett vanligt jobb.
Hur det fungerar med det senare finns utvärderat i en review från Campbell Collaboration som handlar om 412 000 personer (totalt från flera studier) som tagit del av denna typ av åtgärder.

Title:Work programmes for welfare recipients
Authors:Geir Smedslund, Therese K. Dalsbo, Kare Birger Hagen, Torill Johme, Mons Georg Rud, Asbjorn Steiro
Published:10.08.2006
Group:Social Welfare

Effekterna är milt talat marginella: Exempelvis måste man tvinga 27 personer i arbete för att lyckas få en oberoende av socialbidrag.

Frågan kokar alltså ner till om "tvånget" mot de många motiverar nyttan?

OM folkpartiet vill stödja personer med socialbidrag anser jag att man av den befintliga evidensen måste dra slutsatsen att andra åtgärder har förutsättningar att vara mer effektiva.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Man kan förstås ställa frågorna om detta är tillämpligt i Sverige? Vi är ju så annorlunda och det är ju en helt annan tid?

Min uppfattning är att människor är tämligen lika över jorden, och att den inte alltför vågade hypotesen, utifrån befintlig evidens, om Folkpartiets förslag, är att vi skulle få precis samma resultat som i USA, nämligen att åtgärden skulle ha en högst marginell effekt när det gäller att få folk bort från socialbidrag.

tisdag 20 september 2011

Namnpoesi från Tornedalen

Jag sitter och letar i husförhörslängder efter min farmors far som blev bortauktionerad som sexåring i Pajala för 120 år sedan. Eftersom jag måste leta igenom en stor del av socknens hushåll tänkte jag passa på att samla på lite av den namnpoesi och fantasi som föräldrar i Tornedalen använde sig av när de döpte sina barn:

Helny Adriana, Angelika, Elmina, Krispin Leonard, Lempi Lydia, Ida Ilona, Sofia Svetilda, Hedvig Kvedina, Simon Justinus, Hulda Gensina, Alida Serafina, Hesekiel, Jafet, Jemina, Anna Gravilda, Florentina, Herman Eustakius, Adolf Olympias, Jenny Albina, Maria Eufrosina ...

måndag 19 september 2011

Åtta handslag bort

Undertecknad sysslar med släktforskning som hobby. Förutom att det kan vara kul att veta att man är släkt med olika personer, så ger det så mycket mer som ett slags skelett av levnadsförhållandena förr, och vad som styrde människors liv. Ibland får man som ett kikarsikte in i livet för mer än 100 år sen, där man kan se livsvillkoren i väldig detalj.

Sen är det det där med upplevelsen av samhället. När man släktforskar blir plötsligt världen inte enskilda personer utan en väv av släktskap och relationer. Och när man ser livet på några hundra års håll så ser man hur integrationen av invandrare gått till, och går till. En enskild fransman som invandrade till Svappavara på 1600-talet är nu släkt med större delen av Norrbotten, och tyskar och holländare i Stockholm gifts in i svenska familjer och sugs upp av Sverige.

Man kan också se hur nära förknippade fattigdom och rikedom är, hur ett barn från en rik familj, förlorar föräldrarna och gifts bort i tidig ålder, eller hur en ung flicka får leva hos fosterföräldrar och gifter sig med en dubbelt så gammal man, medan systrarna får bli hemmaflickor och bo hos sin syster med försörjning.

Man kan se hur halva familjer kunde ryckas bort av tuberkulos och spanska sjukan, och resten av familjen få klara sig på vad fattigvården kunde ge. Man får se hur unga kvinnor tidigt blir änkor med ansvar för dussintals barn och ättlingar, eller hur prästänkor gifter sig med unge prästen ... till dess änkan dör och prästen gifter sig med någon ung kvinna ... till prästen dör och hon gifter sig med nye prästen ... Eller hur perukmakarens änka, med många småflickor gifter sig med perukmakarens kollega eller gesäll.

Jag har inte ens försökt att följa väven framåt, för då sprider den sig ut från de gamla rötterna till Norge, Finland, Ryssland, Baltikum, Tyskland, Danmark, Frankrike, Belgien, England, Grekland, Nord och Syd-amerika, Afrika, Asien och Australien.

Åtta handslag bort når vi varenda kotte på jorden. Åtta handslag bort når vi ner till 1400-talet. Vi är en mycket tät väv vi människor. Vi borde ägna våra liv åt att ta hand om varandra.

onsdag 14 september 2011

Jan Björklund organiserar kaos i högskolan

Jan Björklund vill öka utbildningen av läkare och sjuksköterskor i Sverige. Bra nog ... men det ska inte kosta för att finansiera detta ska pengar flyttas mellan lärosätena ....

Dessutom ska landstingen ordna praktikplatser för dessa nya läkar- och sjuksköterskekandidater medan vården bantas och säljs ut till privata aktörer ...


... Bra nog, men först ska regeringen dra in 440 miljoner från högskolorna för studenter som inte utnyttjar sina platser ...

Konsekvensen av detta kommer att bli att högskolorna inte kommer att våga ordna kurser i annat än sina mest populära ämnen med högst söktryck ... och att 40 miljoner blir rent plus för statskassan. Hur Björklund tänker sig att flytta pengar mellan lärosäten för att bekosta vårdutbildningarna framgår inte, men man kan ju befara att det innebär att man minskar anslagen till mindre högskolor, alternativt att man skär i vissa ämnen.

Sammantaget ger ovanstående en mycket tydlig bild av en minister utan pengar som försöker styra en verksamhet han inte förstår sig på.

måndag 12 september 2011

Öka trädtäckningsgraden och odla som Cherokeerna

Igår lyssnade jag på en professor från Stockholms universitet som föreläste helt kort om staden som ekologisk zon. Han verkade också utgå från att vi måste anpassa oss till en temperaturhöjning på 2-6 grader inom 50 år, vilket jag uppfattar som en total katastrof i annalkande. Dessutom kan vi räkna med nästan 50% dvs 3 miljarder mer människor på jorden.

Jag ser faktiskt fram emot de närmsta decennierna med en viss fasa. Oil peak har vi redan uppnått, och vi kommer att bränna upp den olja som finns med svindlande fart. Inom några år kommer därmed matpriserna att rusa i höjden och vi kommer inte längre att kunna få en planerad omställning utan en påtvingad. Risken för storskaliga krig kommer att vara uppenbar.

Uppsala är vad jag vet Sveriges 4 största stad, och vi är dessutom den största staden som inte ligger vid kusten. Vi firar med jämna mellanrum svenska värmerekord och våra åskväder är formidabla. När jordens klimat blir varmare tenderar det dessutom att bli extra varmt i städerna. ... Vad kan vi då göra? Ja, gårdagens föredragshållare pekade på ett enkelt, naturligt och dessutom (som jag ser det) energiproducerande och (om vi vill) matproducerande sätt ... att öka stadens trädtäckningsgrad.

Om man ökar mängden skuggande kronor i staden förbättras alltså mikroklimatet i staden. Dessutom borde man kunna använda dessa träd till produktion till fjärrvärmeanläggningen. De kan ju också ge mat, om man väljer att plantera fruktträd. Träd är dessutom koldioxidfällor, de fångar in av all den koldioxid vi redan behagat släppa ut.

När man tittar på Google Maps så ser man hur stora ytor i staden där vi inte alls har någon trädtäckning att tala om, så här finns en enorm förbättringspotential, plus att vi skapar naturliga platser för den biologiska mångfalden av djur och växter.

Man kanske också skulle kunna spara en slant åt kommunen om man slutade klippa sisådär hälften av kommunens gräsmattor? Oklippt gräs invaderas snabbt av diverse arter av djur och växter som också ökar den biologiska mångfalden.

Och så var det det där med att odla som Cherokeerna. I Amerika före Columbus fanns ett antal stora städer där man tillämpade trädgårdsodling av ett kul slag. Man samodlade växter, i intensivodlade trädgårdar. Det fanns "community gardens" där man odlade tillsammans i grannskapet, och familjeträdgårdar.

En idé var att man sådde 7 majskorn ihop i en grop, och runt dessa såddes bönor, som vindlade upp för majsen och som kvävegödslades av bönorna och runt detta squash. Plantorna var marktäckande vilket minimerade rensningen. Runt husen odlades solrosor och pumpor. När europeiska och andra plantor introducerades, inkorporerades dessa i odlingarna.

Jag föreställer mig att trädgårdar inspirerade av denna typ av intensivodling, skulle kunna ge åtskilligt av en familjs matbehov på liten yta. Lägg till detta hönsgårdar, då höns ger ett mycket klimatsmart protein i form av kött och ägg.

(Om nu någon inte tror att majsodling vore en bra idé här, så fundera över den värmehöjning som klimatforskarna ser anlända i svindlande fart).

onsdag 7 september 2011

Liedman och Zaremba ... och det entrepeneuriella lärandet

I måndags hade jag förmånen att få höra Liedman och Zaremba diskutera skolfrågor i Aula Magna på Stockholms universitet.

Dessutom deltog ett antal andra personer, ingen nämnd ingen glömd ... och anledningen att jag inte nämner dem är att de åsikter som luftades kanske inte var riktigt politiskt korrekta med tanke på nuvarande skola.

Sven-Erik Liedman gjorde i varje fall rent hus med ett antal påfund. Ett av dessa var de olika "pedagogiker" som flaxar in på modets vingar. Exempelvis det aktuella "entrepenöriellt lärande". Ingen vet vad det är, och ingen vet ens hur det ska uttalas framkom under debatten. Lösningen verkar vara att man påstår att man gör det, men gör det man vill själv ändå. Nog så pragmatiskt.

En annan fem-etta var när Liedman framförde att det var otillständigt att skolföretag gjorde vinst på skattemedel ... och undertecknad kan bara hålla med.

Under den sista halvminuten och den sista repliken lyckades Zaremba säga det som just ingen vill säga i dagsläget, att han, trots all kritik han haft mot staten, vill att skolan förstatligas, för att man ska kunna komma tillrätta med ett stort antal av de brister svenska skolan har i nuläget, och även där kan man ju hålla med.

Liedman nämnde en bok om hur man torpederat det amerikanska skolsystemet, skriven av någon Bush-rådgivare, som han menade pekar ut den väg svenska politiker är på väg att gå, och redan har kommit en bra bit in på. Jag ska snoka reda på boktiteln och får meddela den vid ett senare tillfälle.

onsdag 31 augusti 2011

Att knuffa regeringen, berget Ararat och ett grönt Lööf?

Lite kommentarer till ditt och datt.

1) Det är bra att regeringen satsar på järnvägen. Nu börjar vi kanske nå den punkt där oppositionen kan få igenom vettiga saker genom att knuffa den motvilliga regeringen dit hän. (Det är klart att det kommer att bli för lite / fel prioriterat etc, men dock, ett litet steg i rätt riktning! Kämpa på med knuffandet!)

2) En av mina facebookvänner tyckte det var felprioriterat av Holländarna att satsa pengar på att bygga berg (ja berg) i Holland. Om jag var Holländare och noterade den brist på klimatsatsningar som görs, skulle jag nog tycka att det var en bra investering. Holländarna får därmed sitt eget berget Ararat. Man kan ju också tänka sig att de gör som de översvämmade ökungarikena i Söderhavet och köper land dit de kan emigrera när havet stiger ...

3) Lööf verkar bli centerledare. Omställningen till betongparti är därmed fullbordad när de får en fullfjädrad stureplanistisk, Ayn Randsk, kärnkraftskramare till ledarinna. Ut med folkdräkterna och miljöfrågorna. Frågan är om de sista gröna centerpartisterna äntligen får nog eller om de kommer att krama denna utveckling, så som de trots allt kramat Maud Olofsson?

fredag 26 augusti 2011

En husalf i kunskapens Hogwarths

Det var en gång en liten husalf. Och, som alla vet är husalfer sådana att de inte får säga emot, och de gör tyst och effektivt det de är ålagda.

På Hogwarths regerar som alla vet trollkarlarna, och den nye överste trollkarlen kallade till ett möte där trollkarlar och husalfer fick veta hur han såg på saker och ting.

Det var jättebra att alla de yngsta husalferna höll ordning på saker och ting. Det var jättebra att de utbildade alla de nya små blivande trollkarlarna. Det var jättebra att de ledande trollkarlarna hade kunnat befordras från husalfer till trollkarlar som - genom ett trollslag.

Helst ska ju trollkarlar endast ägna tiden åt att utveckla nya trollformler, och det som trollkarlarna på Hogwarths helst ville var just det, inte åt att undervisa nya små trollkarlar.

Det var istället ett jobb för de äldre husalferna, som var ganska få, och där de flesta var nya och ännu inte var säkra på att få behålla jobbet med undervisning. De äldre husalferna nämndes inte med ett ord av äldste trollkarlen. Till några räckte upp handen, och emot den gängse konvernansen ställde frågor. "Hur ska vi få fler husalfer som kan få fast jobb och ägna sig åt undervisning"?

Svaret på frågan blev lite dröjande ... de nuvarande husalferna bedömdes ha för låga meriter för att bli fast knutna till Hogwarths, de skulle inte klara sig i "fri konkurrens" ... Och om de stannade länge nog för att riskera att genom lagstiftning bli fast anställda, kunde de räkna med omedelbar respass från Hogwarths. ... och sen var det ju så att om en husalfanställning faktiskt utlystes, så skulle husalfen när han väl kom till Hogwarths uppgraderas till trollkarl och därmed slippa undervisa.

Den gamle husalfen såg hur de fasta husalfanställningarna slukades i ett svart hål och sprang därför till eldstaden, slängde i lite flampulver och försvann i grön rök.

söndag 21 augusti 2011

Ska jag taga vara på min broder - den förändrade kristendomen

En gång i tiden gick jag i lågstadiet, vi hade undervisning på lördagar, vi hade morgonbön och sjöng psalmer. Mina kompisar gick i söndagsskolan, och jag som var obstinat redan då gjorde det inte. Mina kompisar gick och läste och konfirmerade sig, och jag gjorde det inte.

Efter det att jag varit med på förhandlingar i hyresrätten där en professor i religionsetik försvarade en felaktig uppsägning, gick jag ur Svenska kyrkan.

Men, jag har haft högsta betyg i religionskunskap och trots allt intresserat mig en del för kristendomen.

När jag var liten så läste vi som morgonbön, bönen "Gud som haver" ... och kanske var det där kristendomen började förändras för svenskarna. När jag var liten läste vi alltså slutraden som "den du älskar lyckan får" ... och detta måste väl sägas vara essensen i framgångsteologin? Alltså, redan i jordelivet belönas du direkt för dina gärningar. Var man gudfruktig skulle det gå bra och om man nu inte var det skulle det gå dåligt. "Framgång" är alltså ett kvitto på att Gud skulle vara nöjd med en.

Detta skiljer sig, vad jag kan få från den ursprungliga Lutheranismen som vill mena att det bara är nåd som kan ge oss himmelriket (vilket förvisso tycks avskaffat av dagens kristna, men för lågstadiebarnen på 60-talet var tämligen levande).

Ja, dagens kristna höger tycks ha förläst sig på "Gud som haver" och just den lilla delen av den kristna religionen.

På 70-talet var den enda ungdomsgården jag stötte på en kristen ungdomsgård i den småstad jag kom ifrån. Där var det vänligt och glatt, läsk och bullar, och glada kristna popgrupper sjöng sånger om att Jesus älskade alla och liknande. Det var kärleksbudskap och Jesus Christ Superstar. Ganska sympatiskt tycker jag nog. Inte så mycket om synd och straff och sånt.

På 70-talet var ju större delen av sydamerika en enda stor diktatur, och motståndet mot diktaturen skedde bland annat hos vissa katolska präster, befrielseteologerna. Dessa menade att kyrkan skulle kämpa mot fattigdom och förtryck, vilket jag tycker är en sympatisk tolkning av det som jag uppfattat som det kristna budskapet.

Dagens kristendom tycks tyvärr mycket präglad av framgångsteologi i stället. (À la "Gud som haver" tänket.) Framgångsteologerna gör ju själviskheten till sitt rättesnöre. De försöker vara bokstavstroende, men de bokstäver de väljer ut är noga valda.

Exempelvis tycks det som att dagens kristna tycker att olycka, sjukdom och handikapp är straff från Gud. Livets ordare lär ha ägnat tid åt att vaka på sjukhus och försöka omvända svårt sjuka ... vilket jag uppfattar så fort som möjligt blev stoppat. (Jag hoppas i varje fall det).

I Bibeln finns det som känt diverse verser som direkt talar emot framgångsteologin, men dessa hoppar de som bekänner sig till denna tea-party version av kristendomen självklart över:

Matteus 19:24 : Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.

Johannes 13 Jesus tvättar lärljungarnas fötter och menar att hans lärljungar alltid ska tvätta varandras fötter.

Och inte minst, Genesis 4:9, när Kain efter broderdråpet svarar Gud på frågan var Abel är "skall jag taga vara på min broder?".

Jag vet inte, säkert har jag en mycket naiv och barnslig syn på Bibeln och kristendomen. Men OM jag ska tolka kristendomen positivt (vilket inte är så lätt när man ser många av dess företrädare i aktion), så vill jag nog se dessa tre citat som rätt centrala.

Alltså, det är INTE en aktivitet för sant kristna att sträva efter rikedom. Kristna ska ödmjuka sig för sina medmänniskor i att ömsesidigt stödja varandra, och kristna SKA taga vara på sin broder (och syster).

Hur får jag då ihop detta med den moderna kristendomen representerad av Kristdemokraterna?

Jag får det INTE.

Kristdemokraternas ställningstagande att stödja de välbärgade gentemot de fattiga, arbetslösa, gamla, sjuka och gentemot barnen genom att stödja Alliansens politik, får mig att uppfatta deras kristendom som just "Framgångsteologi".

Kanske är kristdemokraternas syn på politiken bäst uttryckt i bibelcitatet: "Den som inte vill arbeta han ska inte heller äta" Men inte ens detta råa bibelcitat är helt rått ... ordet är "vill". Vad är det som säger att "fattiga", "arbetslösa", "gamla", "sjuka" och "barn" inte VILL arbeta? Problemet nu är att det inte finns jobb alls, eller jobb att leva på.

Ja, ja. Jag är ju inte kristen så kanske jag inte borde bekymra mig om de kristna. Men, det jag konstaterar är att dagens kristna i Kristdemokraterna INTE står för det som jag skulle vilja se som det bästa i den kristna religionen. Och det kan jag tycka är tragiskt.

Bibeln är i alla fall en källa till goda ordspråk och talesätt och ett som gäller KD är:

Matteus 20. Av frukten känner man trädet!

(Och strax innan: Matteus 15 : Akta er för falska lärare. De kommer förklädda som oskyldiga får, men i verkligheten är de glupska vargar som vill slita sönder er.)

torsdag 18 augusti 2011

Vänster - Höger och relativismen

Detta är ett lite självreflekterande inlägg som jag inte vet hur det ska sluta. Jag grunnar just nu på "samhälls" eller "beteendevetar" forskningen. Jag tycker att jag stöter på alltför mycket forskning som slutar med att den studerar en "diskurs" ... och så är det bra med det.

Själv studerar jag inte alls någon "diskurs" ur min egen synvinkel. Det kanske andra kan tycka och det får stå för dem. Det jag forskar kring är barns språkliga och kommunikativa utveckling, med en from förhoppning att vissa av mina fynd kanske kan bidra till att stödja barn som av olika skäl har problem. Men forskningen handlar också om att försöka förstå hur en "typisk" utveckling ser ut.

Ja, det låter normativt och det är normativt också. Om man vill stödja barn med problem måste man ju veta vad som ÄR problem och det som är problem är ofta sådant som alltför mycket avviker från typisk utveckling.

Och så över till forskningen kring utsatta barn exempelvis. Där hamnar man i ett dilemma tycker jag. Dels finns en stark önskan om att "barnens röst" och "barnens perspektiv" ska komma till uttryck. Dels är då frågan hur långt är vi villiga att se barnen som individer med en egen agenda och sina egna subjekt?

Om vi fullt ut ska se barnen som personer med intentioner och ansvar så leder det givetvis till att barn ska vara straffmyndiga från det att de första gången slår ett annat barn i huvudet med spaden i sandlådan, och att barn är sexuella subjekt från födelsen, som kan inleda sexuella relationer med andra. Få personer är villiga att gå så långt (än) att se barn som individer och individuellt ansvariga från födelsen (tack och lov), men är inte den yttersta konsekvensen av att betrakta barn som självständiga subjekt just detta?

Är barnet redo att ta sitt straff när det är 9? 12? eller 15 år?

Är barnen sexuella subjekt när de är 8? 11? eller 14?

Som det är så har vi (återigen tack och lov) lagar som reglerar detta. Barn är INTE självständiga subjekt fullt ut i någondera av dessa meningar så som lagarna definierar det.

Åter till den relativiserande forskningen. Det låter exempelvis fint att man låter barnets röst komma fram, men när det samtidigt innebär att man vältrar över ansvaret på barnet är det något som går snett. Jag kan inte låta bli att tro att detta har något att göra med "individualisering" och ett "höger" perspektiv. Det skulle vara fel att behandla folk som "grupper" trots att vi i mångt och mycket faktiskt tillhör grupper. "Grupptänkandet" är då ett "vänster" perspektiv. (Jag vill nog påstå att jag är mer åt "vänster" i så fall).

Ska man som forskare ha åsikter om rätt och fel? Bra och dåligt? Jag vill sticka ut hakan och säga JA!

Exempelvis när man försöker använda evidensbaserade metoder betyder det ju att man försöker pröva ut metoderna så att de faktiskt ger de önskade effekterna. OM en metod ger önskade effekter skulle jag vilja påstå att den är bra och rätt!

Nog tänkt för nu. Välkommen med synpunkter.