måndag 20 december 2010

Från excellens till spets (när tar de nya orden slut?)

Knappt har trycksvärtan torkat när det katastrofala utvärderingarna av satsningen på "excellenta" forskare gjorts (vilket genomfördes av sossarna med Tomas Östros i spetsen) tills dess nästa stalinistiska förslag dyker upp, denna gång från alliansen då svensk forskning ska satsa på "spets"!

För en politiker känns det säkert i varmt hjärtat att säga att vi satsar på den mest framstående spetsforskningen. Men detta förutsätter att det finns någon annan forskning, den som inte är spets, som drivs med helt andra medel. Och hur vet man vad som är spets?

En sak är säker, svenska forskare ägnar ohyggligt mycket tid åt att skriva ansökningar istället för att forska.

Och alla andra forskare då som inte är vare sig spets eller excellens? Tja, vi får väl forska på bäst vi kan på någon viss procent av tjänsten, mellan lektionspassen.

Jag vet sannerligen inte lösningen på problemen med fördelningen av forskningsanslagen, för en sak är säker: När man försöker styra forskningsmedlen till olika sektorer från politiker, eller andra intressenter, så kommer man i de för dagen populära områdena att få mängder av ansökningar. (Så till vida fungerar marknadsmekanismerna). DVS forskare skriver sina ansökningar med en liten twist i vinklingen som kan öka deras chanser att få medel. Om någon sektor är överfinansierad kan man också räkna med att mängden DÅLIGA projekt som får medel ökar. Om exempelvis cancerforskningen har mängder med pengar kommer dessa att utgöra en saftig morot för mängder av forskare för att få sin försörjning tryggad.

Riksrevisionen lär för övrigt kritisera universiteten för att de inte gör av med forskningsmedlen. Det måste vara medel som kommit andra till del, för jag har inte sett av dem.

Ja, sannerligen, inte vet jag svaret på hur man bäst ska fördela forskningsanslag. Politiker kan inte definiera viktiga forskningsfält, "excellens och spets" går till gamla män, och eftersom Sverige är så litet, så är kontakter och vänskapsband till personer i forskningsråden, ytterligare en faktor som påverkar fördelningen av medel till olika projekt.

Enklast vore kanske att öka fakultetsanslagen så att alla forskare och lärare på högskolorna fick en högre andel forskning i tjänsten? Men det är klart att det hjälper inte om man dessutom behöver andra resurser.

Om man nu ska snegla på det framgångsrika Nobelprislandet England, så har Dorothy Bishop en blogg där hon bland annat diskuterar anslagsfördelning och den kan kanske ge några idéer.

PS. Jag satte mig själv och läste lite nya poster av sagde Dorothy Bishop och hon har just skrivit en artikel i tidskriften PLOSONE om varför "vanliga diagnoser" som SLI (Specific Language Impairment), vilket är lika vanligt som dyslexi, endast får en bråkdel så mycket uppmärksamhet och forskningsanslag. Samma råder (förstås) inom medicin, där ovanliga diagnoser som Creutzfeldt-Jacobs disease får mycket mer anslag än forskning om migrän ... som ju är mycket vanligt.

... Alltså, OVANLIGA diagnoser tenderade ofta att få MER anslag än vanliga diagnoser (och det berodde inte nödvändigtvis på att de var allvarligare, en graf över detta fins i PLOS one artikeln, Figur 1 ) ...

Dessutom fann Bishop att om en diagnos hade lyckan att betraktas som ett medicinskt fenomen så fanns en betydligt större chans att den fick en stor tilldelning av forskningsresurser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar