fredag 8 oktober 2010

Eftertankens kranka blekhet

Såhär EFTER valet lyfts diverse frågor som inte behagades lyftas före valet, om sjukförsäkring, om a-kassa och FAS3, om arbetslöshet, om bostadsbrist, om järnvägseländet, det alltmer våldsamma krigandet i Afghanistan och nu senast ...

om att vi inte längre har någon särskild minister för universitet och högskolor ...

Ut åkte Tobias Krantz och in åkte major Björklund.

Tobias Krantz utmärkte sig i våras genom att gå i total klinch med universitetskansler Anders Flodström (och högskolorna) om ett utvärderingssystem som var världsfrånvänt och skulle trummas igenom på nolltid. Flodström lämnade sin post i protest och snabbt som ögat tillsattes en ny universitetskansler, Lars Haikola som jag gissar, regeringen hoppas är mer politiskt medgörlig.

Nu har vi Major Björklund som chef för universitets och högskolevärlden, detta med den imponerande meriten av att inneha 0 = NOLL högskolepoäng.

Även somliga ledarskribenter exempelvis i dagens DN verkar efter segersötman i samband med valet ha insett att detta kan mycket väl vara att ha utsett bocken till trädgårdsmästare.

Som DN skriver:

Det finns en besvärlig paradox när det gäller svenska högskolor och universitet: å ena sidan måste de bli starkare som självständiga institutioner, å andra sidan är det endast staten och politikerna som kan leverera denna självständighet.

Ambivalensen på båda sidor är påtaglig. Politiker talar sig gärna varma för forskningens frihet, men i praktiken har man svårt att släppa ifrån sig makten. Man kan ha en viss psykologisk förståelse för detta: att pytsa i väg stora mängder skattemedel utan att kunna dra någon som helst direkt politisk nytta av detta måste kännas onaturligt för en politiker.

En regering vill gärna visa medborgarna att man styr forskningen i riktningar som känns angelägna för medborgarna, om det nu är att lösa cancerns gåta eller stoppa klimatförändringarna. Problemet är att historien visar att nya upptäckter inte går att kommendera fram uppifrån.

och lite längre fram ...

Den målmedvetne Jan Björklund har förstås kapacitet att gå offensivare fram när det gäller att stärka forskningens frihet. Men ingenting i hans tidigare politiska karriär tyder på att han förstår hur viktigt det är med självständiga universitet och högskolor.

Han har gjort karriär genom att peka med hela handen i skolfrågor, från omdaning av lärarutbildningarna till frågan om vilka huvudbonader som ska vara tillåtna. Han är ytterst förtjust i att lägga fram förslag om hur forskningen ska styras – senast handlade det om en storsatsning på att återupprätta svensk kärnfysik.

Om regeringen lyckas hålla ihop så ser det alltså ut att bli 4 förlorade år för högskolorna, och i värsta fall år då det pekats lite för mycket med hela handen i diverse riktningar.

Det enda man får vara tacksam för är att den effektive Major Björklund i alla fall lämnat det militära bakom sig, för hade han varit försvarsminister vet man aldrig hur det hade slutat, och att han har hand om universitet och högskolor är kanske ändå en viss skadebegränsning!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar