tisdag 5 oktober 2010

Anti-krigsrörelse - här hemma och over there in the US

Jag har ju åtskilliga gånger skrivit om hur felaktigt jag anser att krigen i Irak och Afghanistan är och hur olämpligt det är att svensk trupp ska slåss sida vid sida med Nato i ett krig som inte kan vinnas och till stöd för en olagligt vald och korrupt president.

I november tycks det bli dags för omröstning i Sveriges riksdag om fortsättningen i Afghanistan för Sveriges del. Det kan kanske bli (fast sjutton vet nu när SD visat korten i talmansvalet) en omröstning där regeringens linje för fortsatt Afghanistankrigföring röstas ner.

Nåväl, här följer en liten reflektion kring våra svenska partiers ställningstaganden och några jämförelser med situationen i USA som den utvecklar sig.

Det var ju Bush som valde att svallvågorna efter 11 september gå in i Afghanistan, till att börja med för att hitta al-Queida. Al-Queida har en kärna som beräknas vara omkring 100 personer, och det är närmast fascinerande att man med truppinsatser omfattande minst 100.000 personer, att man inte lyckats hitta dessa. Istället började man omtala kriget som ett krig mot talibaner, som väl närmast får beskrivas som en folkgrupp i Afghanistan. På grunder som jag inte minns kom Sverige att hänga med, och det på grund av att FN sades ha något med krigföringen att göra. FN-argumentet är dock vagt och kriget bedrivs under NATOs ledning.

Obama valdes inte minst på grund av hans anti-krigsretorik, men nu är han en tillskyndare av kriget sedan han stött en utökning av antalet soldater i Afghanistan.

Krigskritiker i USA kommer nu (plötsligt) från den ultra-konservativa Tea-party rörelsen. De vill ta hem trupperna och föra en klassisk konservativ politik i USA.

Känns tongångarna igen?

Vilka verkar vara tillskyndare av kriget? Jo, de ny-liberala grupperna som "Bush-republikaner" (som inte minst ser "öppnandet" av länder som nya marknader eller tillgång till eftertraktade råvaror, som oljan i Irak), demokrater som ibland verkar drivas av drömmar om "befrielse" och ibland (faktiskt) mest värnar om inhemska arbetstillfällen, exempelvis i armén eller i vapenindustrin, eller för de moderna "mercenaries" (legoknektar) av typen Blackwater (numera Xe).

Om man jämför med svenska förhållanden är parallellen tydlig.
  • De ny-liberala partierna i Alliansen (á la Bush) är för stora krigsinsatser (bra för affärerna, bra att hålla sig väl med USA och så vill man gärna in i NATO)
  • Det ultrakonservativa SD går på samma linje som tea-partyrörelsen i USA, och vill dra hem styrkorna (om det nu är för att "värna svenska militärer" eller för att "spara pengar" är lite oklart?).
  • Socialdemokraterna (i likhet med Demokraterna i USA) har svårt att sluta värna arbetstillfällen i vapenindustrin och med detta följer en lite tvehågsen inställning till Afghanistan och fred
  • Vänstern har en tydlig analys av läget och tycker inte att Sverige har i Afghanistan att göra.

Och miljöpartiet. Jag anser att det inte finns några skriande humanitära skäl att stanna i Afghanistan. Afghanistankommittén tycks stå för åsikten att det är bättre med andra former av stöd till folket än militära. Inte heller tycker jag att miljöpartiet har någon anledning att smörja vapenindustrin i Sverige. Det är en branch som bör läggas ner enligt min mening. Svensk militär har också bättre områden där man kan ägna sig åt fredsbevarande insatser, om man nödvändigt vill utomlands.

Linjen mellan freds och krigspartier är krokig och tämligen ljusskygga argument ligger bakom de bombastiska orden. Detta är det viktigt att lyfta fram till dess det ska röstas om Sveriges Afghanistaninsatser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar