lördag 28 augusti 2010

Anne-Marie Lindgren om Erlander och Reinfeldt - tänkvärda tankar

Om man har en timme över så lyssna gärna på detta väldigt intressanta föredrag av Anne-Marie Lindgren från arbetarrörelsens tankesmedja. På grund av att det gått 25 år sedan Erlander dog har hon skrivit en rapport där hon gör jämförelser mellan Erlanders och Reinfeldts välfärdspolitiska idéer.




För er som kanske inte orkar lyssna på hela föredraget (vilket jag verkligen rekommenderar då min sammanfattning inte går upp mot Anne-Maries kloka sätt att lägga fram saker) så tänkte jag i alla fall skriva om några funderingar som hon för fram.

Några funderingar från Anne-Marie ...

  • Exempelvis att när Erlander konfronterades med behovet av strukturomställningar av arbetslivet så ansåg man att det var viktigt att försöka ge människor möjlighet till utbildning för att svara mot nya behov i arbetslivet.

  • Detta kan kontrasteras emot Reinfeldts idéer om att de nya jobben skapas i lågbetalda tjänstejobb som inte kräver omfattande utbildning, jobb av typen som skapas när man ger RUT-bidrag eller genom att sänka momsen i restaurangbranchen.

Andra funderingar från Anne-Marie handlar om socialförsäkringarna ...

Hon påpekar att moderaterna lyckats sprida föreställningen om att det fuskas, och överutnyttjas i socialförsäkringarna (vilket alla analyser tyder på sker i minimal omfattning).

När det gäller arbetslöshet så påpekar hon att nyliberalerna har teorin att arbetslöshet i någon mening är frivillig. Arbetslös är man om man inte accepterar jobb utanför sin ort, sin utbildning och till hur låg lön som helst. Detta styr den moderata politiken. Utbildning är bara slöseri med tid. (Jämför med synen under Erlander kring strukturförändringarna).

Anne-Marie menar att den moderata politiken syftar till att sätta press på lönebildningen, speciellt lönebildningen i de LÄGRE inkomstskikten. Bakom detta finns alltså föreställningen om att de nya jobben bara kan växa fram i den lågbetalda servicesektorn.

Anne-Marie driver också ett intressant resonemang om den Erlanderska idén om "den fulla sysselsättningen". (Reinfeldt driver ju idén om "jobben").

För Erlander berodde arbetslöshet på strukturella faktorer i ekonomin, medan för Reinfeldt handlar det om frivillig arbetslöshet alltså faktorer hos individen. Arbetsmarknadspolitiken på 60-talet handlade om att föra över arbetskraft från MINDRE bärkraftiga sektorer av arbetsmarknaden till MER bärkraftiga sektorer. Detta därför att dessa hade större lönebetalningsförmåga och därmed skapade större utrymme för att ta ut skatter (som ju behövs för den skattefinansierade välfärden i ett samhälle).

Reinfelt å sin sida skattesubventionerar lågt betalda jobb som också ger låg inkomst till staten i form av skatt från de anställda. Detta är diametralt annorlunda mot Erlanders politik. Anne-Marie ser detta som ekonomiskt kontraproduktivt och undrar över detta? Det är konjunkturkänsliga brancher, det första som folk drar in på. Dessa jobb stärker inte heller den internationella konkurrenskraften (vilket förtjänar att påpekas). 

Anne-Marie påpekar att miljöproblem och klimatomställningar öppnar egentligen upp för nya brancher, för teknisk utvecking och industriella produkter. Detta talar emot att ENDAST den lågt avlönade servicesektorn skulle kunna skapa nya jobb.

Jämfört med hur högern resonerat på exempelvis 1860-talet eller 1920-talet är talet om att lönerna måste anpassa sig neråt, detsamma, konstaterar Anne-Marie, apropå de "nya" moderaterna.

Anne-Marie resonerar vidare om att löner till de anställda visserligen är kostnader för företag, men de ger också möjlighet till intäkter för alla de företag som säljer produkter till löntagarna. 

Att förena "full sysselsättning" med "låg inflation" finns det ingen konstant lösning för. Det kräver en balans mellan olika åtgärder. Reinfeldt tycks tro att det inte behövs åtgärder utan att det ska gå av sig själv. Det tror inte Anne-Marie.

Man bör skilja på korttidsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet och korttidssjukskrivningar och långtidssjukskrivningar. Det är dessutom svårt att se att långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivningar skulle bero på för generösa bidrag.

  • Orsakssambandet är INTE att folk har svårt att få jobb för att de blivit långtidsarbetslösa 
  • utan folk blir långtidsarbetslösa för att de har svårt att få jobb.
Det påverkar man inte genom att sänka ersättningsnivåerna.

Anne-Marie tror att kanske kan ekonomisk press bidra lite till att få korttidsarbetslösa och korttidssjukskrivna tillbaka till jobb. Men, kanske bör ändå arbetslösa få lite tid på sig att försöka hitta ett jobb där de kommer mest till sin rätt. Det är en linje där vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning har en roll. Det är bra inte bara för individen utan för hela samhällsekonomin om människor får möjligheter att öka sin kompetens och klara mer kvalificerade jobb.

Detta är tvärtemot den moderata linjen.

Långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivning handlar enligt Anne-Marie till stor del om att vi har en ökad utsortering i arbetslivet.

Sen går Anne-Marie över till att diskutera inflation och arbetslöshet och det Erlanderska begreppet "full sysselsättning".

Med nuvarande inflationsmål så krävs en arbetslöshet på 4%. Det bör vara högre än vad Erlander önskade, men är alltså vad som krävs med dagens låga inflation. Vi har alltså i dagsläget en arbetslöshet på långt över vad som krävs för att klara inflationsmålet.

Eftersom man nu vet detta så är det ju underligt att man har föreställningen att det går att få ut "alla" på arbetsförmedlingen i jobb, då det är oförenligt med inflationsmålet. Man måste se denna sanning i vitögat. Även med ett något höjt inflationsmål löser detta bara delvis frågan om arbetslösheten.

Sen påpekar Anne-Marie att det tenderar att vara SAMMA personer hela tiden som hör till de långtidsarbetslösa. Man står inte i kö för att så småningom komma först. Detta gör att vissa långtidsarbetslösa tenderar att fortsätta att vara långtidsarbetslösa, och detta kan vi inte göra något åt genom att sänka ersättningsnivån!!

Att som moderaterna pressa ut dessa personer i gratisjobb och arbetsslaveri anser inte Anne-Marie vara vettigt. Det handlar om arbetsgivare som får ersättning och inte behöver betala något för att få en person som gör uppgifter som annars inte skulle ha blivit gjorda. I vissa fall tycks det som ARBETSGIVAREN får mer betalt än den anställde får i ersättning. Det liknar NÖDHJÄLPSPOLITIKEN från 30-talet.

Idén kring arbetslöshetspolitiken måste vara att det för de flesta handlar om omställning, dvs att de flesta ska komma ur den lämpligen genom att stärka den enskildes kvalifikationer. Men realistiskt sett kommer det att finnas människor som har svårt att komma ut i arbetslivet och man kan inte behandla dem som vi behandlar personer i Fas 3. Anne-Marie menar att man måste försöka ordna "samhällsarbeten".

Anne-Marie anser också att detta är ett argument för en hygglig A-kassa. Det är rimligt att de omställningar som är samhällsekonomiskt nödvändiga inte ensidigt ska läggas på individen. Det är en samhällelig kostnad. (Eftersom den är samhälleligt nödvändig). Vi ska betala personer för att vi måste ha dessa arbetslösa för att ha stabilitet i ekonomin.

Ungdomsarbetslöshet är kanske till viss del flexibilitetsarbetslöshet exempelvis möjligheter att variera i bemanningen. Denna flexibilitet kanske är ofrånkomlig och samhällsekonomiskt lönsam. Det är en gemensam samhällsekonomisk kostnad som inte endast ska läggas på individerna.

Vi är som individer delar av ett samhälle. Alla bitar behövs och då kan vi inte skikta samhället som moderaterna gör. Det är viktigt att alla har bra villkor i samhället som är vårt gemensamma. 

Anne-Marie kritiserar minskningen av vuxenutbildningsinsatser som gjort det möjligt för människor att förbättra sina villkor.

1 kommentar:

  1. Tack Eva för tipset och den intressanta sammanfattningen av Ann-Marie Lindgrens föredrag... och för att jag äntligen har hittat din sida! Vilken guldgruva! :-)

    SvaraRadera