fredag 9 juli 2010

Mona dagen efter

Jag har inte sett Monas tal i Almedalen mer än de sekunder som visades i aktuellt, däremot har jag läst talet. Jag har också läst en mängd kommentarer till talet.

Trots att jag är miljöpartist var jag lite oroad inför Monas tal, för att vi i de röd-gröna ska vinna valet krävs att Mona blir ett vallokomotiv och att speciellt sossarna mobiliseras. Tidningarna har ju tävlat om att göra ner Mona, så det kändes lite oroligt som sagt.

Tack och lov var den Mona som syntes i talarstolen en person som framstod som en mogen kvinna, beslutsam, och med en genomtänkt ideologi (finns ordet Statskvinna?). Talet berömdes omedelbart av många recensenter från höger till vänster. (Inte minst häpnade jag över Hanne Kjöllers beröm i Debatt programmet strax efter, men Hanne har givetvis inte skrivit positivt när hon knåpade ner en text i dagens DN). 

Jag läste talet och det gjorde mig trygg om att de röd-gröna kan bli något riktigt riktigt bra som regering. En kombination av socialt ansvarstagande och grön politik inte minst.

Länge länge var sossarna betongsossar för mig. De var måttligt intresserade av framtidsfrågor som hur vi skulle hantera energi, resurs och naturfrågor. Just därför är kombinationen "röd-gröna" så positiv. Med miljöpartiet som garant för en grön politik kan nästa regering ge en riktig kursförändring för Sverige, med en grön omställning av samhället med ett starkt socialt ansvarstagande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar