torsdag 24 juni 2010

Om behovet av att staten tar ansvar för kvaliteten på barnomsorgen

Skriver en grupp namnkunniga forskare på dagens DN-debatt.

Det är en mycket klok artikel som man bör läsa i sin helhet.

Här är i alla fall ett utdrag:

Stora barngrupper är riskabla på flera sätt. Stress innebär psykobiologisk obalans som, om den blir långvarig, ökar risken för framtida psykosomatisk sjuklighet. Stresstillstånd utvecklas om oro och ängslan inte kan fångas upp i en trygg relation. Andra viktiga stressfaktorer i stora barngrupper är buller och trötthet. Förskolepersonal rapporterar ofta ansträngande buller med tinnitus som följd, det vill säga hörselskador. Barns hörselorgan är inte mindre ömtåliga än vuxnas. Stor barngrupp är särskilt påfrestande för barn med neuropsykiatriska svårigheter som koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet, adhd.

Stora barngrupper betyder också ökad risk för infektioner bland barn, föräldrar och personal. De ständigt återkommande snuvorna må vara medicinskt banala, men har en rad negativa konsekvenser. De bryter den viktiga kontinuiteten i relationen mellan barn och vuxen, vilket skadar anknytningen. De drar också med sig ett betydande ekonomiskt bortfall. Föräldrarnas ”vabbande” kostade staten drygt en halv miljard kronor år 2006. Till detta kommer personalens sjukskrivningar – förskolans personal är en av landets tre mest sjukskrivna yrkesgrupper.

Sverige har genomgått en snabb och genomgripande förändring till ett mångkulturellt samhälle. Att integrationen måste börja i tidig ålder glöms ofta bort i diskussionen om förskolan. Barnets viktigaste språk bör läras in före tre års ålder. Den nödvändiga språkkontakten mellan barn och vuxen försvåras av att grupperna är stora och språken mångfaldiga – i många förskolor talar barnen upp till ett trettiotal olika språk medan personalen i bästa fall behärskar två av dem.

Vi anser att utbildningen behöver utökas, både numerärt och kvalitativt. Det råder stor brist på utbildade förskollärare. Låg utbildning och stora grupper innebär mindre av dialog och samspel och mer av regelstyrning och auktoritärt förhållningssätt. I utbildningar och läroplan har den känslomässiga utvecklingen, särskilt hos de minsta barnen, hittills haft en undanskymd plats. Ny och forskningsbaserad kunskap måste tillföras, till exempel om anknytning, affektreglering och språkutveckling.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar