lördag 6 februari 2010

Vad är "lära sig" och vad är "kunskap"?


Känns som att detta blir en mycket filosofisk post. Jag håller ju på med att läsa in ny forskning för att skriva om lite i introduktionen på några artiklar som jag ska skicka in. Det har varit ett visst uppehåll sedan jag gjorde undersökningarna och analyserna, men just nu har jag lite extra forskningstid, så nu blir litteraturstudierna gjorda. Det fascinerande är att jag då hamnar i det läget att vissa pusselbitar faller på plats och att jag får nya perspektiv på det jag gjort. ... därav denna filosofiska utläggning. 

Vad är då lära sig? Ja, som jag ser det så är "lära sig" och "kunskap" något som försiggår på olika nivåer. 

Först kanske man läser endel av de böcker som är skrivna om ett ämne och man skaffar sig kunskap om de begrepp och definitioner som används. 

Om man nu forskar så gör man sen sin egen undersökning och försöker se hur begrepp och definitioner och tidigare forskning förhåller sig till det man själv tycker att man sett. 

Sen tror jag det är bra om man går tillbaka till litteraturen igen och försöker hitta mer om det specifika ämne man undersökt och undersökningen styr litteraturen i detta fall. Slutligen kan det bli så att man (som jag) haft undersökningen i fråga liggande ett tag, och när man återigen griper sig an litteraturen (delvis ny) så får man återigen nya perspektiv på det man gjort.

Det jag sysslat med är egentligen inte "kvalitativ" forskning utan definitivt mer "kvantitativ". Trots detta är den kunskapsprocess jag nu försöker beskriva något som kan liknas vid den hermeneutiska spiralen. När jag försöker hitta en beskrivning av detta hamnar jag på den av VoF förkättrade Erland Lagerroths hemsida. Jag tycker Erland beskriver just detta på ett utmärkt sätt, även om han talar om litteraturvetenskaplig forskning:

Eftersom upptäckterna – av verkets sammanhang, helhet, egenart, ”mening” – sker språngvis, som en skapande akt, är det en heuristisk process (”heureka” – ”jag har funnit det”); den har formen av en spiraltrappa. Och eftersom processen sker i ett ständigt växelspel mellan del och helhet, där resultaten matas in på det redan lästa och förändrar förståelsen av det (feed back), och eftersom varje upptäckt omedelbart överskrider den närmast föregående förståelsen, är det också endialektisk process. Med en sådans komplexitet och rörlighet. Det finns ingen sann tolkning, bara sådana tolkningar som är adekvata i förhållande till texten ochgiltiga i förhållande till vad som är känt. Resultatet måste kontrolleras mot texten, som är det yttersta korrektivet.

 

Relation, helhet, process, funktion, växelspel, system; heuristisk och dialektisk process med återkoppling och överskridande av tidigare resultat i en momentantskapande akt - det var upplevelser, erfarenheter, insikter, som konstituerade ett nytt och skapande sätt att tänka. Nytt i förhållande till vardagsvetenskapens analytiska reduktionism och vardagstänkandets slappa syn på världen som en samling ting eller en anhopning materia. En helhet, en process, ett system - ja t o m en relation eller ett växelspel - kan aldrig förstås utifrån en analys av delarna, därför att det ju är fråga om ett samspel mellan delarna. Den som försöker något sådant är helt enkelt inkompetent. Sättet att tänka är samtidigt sättet att se på verkligheten och att forska.

Bilden jag tillslut valde har inte en massa termer inskrivet, utan man får ana sig till dessa termer själv.

Det är min erfarenhet att kunskapsutvecklingen, både för individen och när det gäller teoriutveckling, går till på ett sätt som kan liknas vid en spiralprocess. Från ytligare till djupare, till omprövande, till tolkande, egendomligt nog om och om igen runt runt i ett sökande efter en bättre förståelse och djupare kunskap ....

Ett tillägg:

Piaget, som gjort många kloka iakttagelser om människors kognition beskriver detta som "assimilation" (ungefär inhämtande av nya fakta om ett fenomen) och "ackomodation" (ungefär, inordnande av dessa fakta i de mentala modeller man har för ett visst fenomen) vilket därefter följs av "ekvilibrium" (jämvikt i tankesystemet - ungefär, man tycker att man förstår fenomenet). Denna modell är som jag ser det likartad den hermeneutiska spiralen, även om den är lite förenklad. Icke desto mindre är det en likartad syn på att "lära sig" och "kunskap" som situerad (given av förkunskaper, erfarenheter och situation), som framträder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar