tisdag 2 februari 2010

Farfar och jag

Bilden är en staty av Lenin och jag tog med den för att en statyett av just Lenin ägde farfar, i likhet med Lenins och Stalins samlade verk, en signerad bok av Enver Hoxha från Albaninen och givetvis Maos skrifter (som den lilla röda).

Själv är jag 68-ornas barnbarn typ. När släktingarna ägnade sig åt att starta partier, åt demonstrationer och åt att bli tagna av polisen så hade jag Bullerbysomrar på landet. 

Apropå att det var kul att läsa om voffarna och deras vänsteranhängare, och att titta in i dagens Clarté-tidskrift med mera, så väcker ju det fullt med barndomsminnen. Clarté fanns hos farfar, liksom bildtidningen Kina och tidskriften Polen (jag undrar hur många av läsarna av bloggen som ens vet att dessa två tidskrifter, som var mycket vackra, funnits ens?), Gnistan, Flamman med flera.

Ungefär såhär uppfattade jag det när det gäller min barndom. Farfar som var gammal vänsterman blev med tiden mer och mer less på Sovjet (med all rätt) och när vänsterrörelserna bröt ut i full blom i mitten av 60-talet, med bland annat FNL och Clarté i spetsen och med Kina som rättesnöre, så trodde farfar att det var rätt väg. Han var exempelvis med och bildade det nya partiet SKP även om han var besviken på hur föregångarna till partiet agerat i samband med gruvstrejken i malmfälten. 

Farfar gillade att resa och hade resor till Sovjet, Albanien, Östtyskland och Kina bakom sig (om jag minns rätt). Trots den propagandaresa till Kina som farfar var med på i början av 70-talet, så tappade farfar allt mer tilltron till vänstern och föreföll ju äldre han blev allt mer besviken och rätt bitter.

Vad jag tror att farfar ville, var att få ett samhälle med jämlikhet och rättvisa för alla oavsett bakgrund och ursprungliga möjligheter. Jag sympatiserar mycket med detta. Det jag uppfattar att farfar vände sig mot var förtrycket i Sovjet och Östeuropa, och senare i Kina. Jag tror också att farfar blev besviken på hur vänstern utvecklades, med diverse excesser som rebellrörelsen och splittringar hit och dit, och dessutom med en egendomlig intellektualisering. 

Om man i likhet med farfar är en vänstermänniska som ser att de kommunistiska metoder man trott på inte fungerar, vad ska man göra då? Farfar tillbringade mycket tid framför TV:n lätt svärande för allt han tyckte fungerade dåligt i samhället. En annan sida av honom var att han så mycket han kunde, och så länge han kunde försökte hjälpa andra människor. Han kände alla "på stan" och alla kände honom. 

Som jag uppfattar det så kanske man skulle kunna säga att det politiska förändrades mot en moralisk hållning för farfar, när det gällde hur man ska vara en god människa och själv försöka leva efter de principer man tycker är de rätta. Bland alla lustigheter farfar hade för sig så var en att han vid något tillfälle försöket bjuda de SÄPO agenter som ibland bevakade huset, på kaffe, så de slapp sitta och frysa ute i bilen. (Jag skulle bra gärna vilja läsa farfars SÄPO-akt). 

Bland alla märkliga anomalier i människors liv så blev det så att farfar och farmor blev goda vänner med min mammas familj, som av födsel och gammal vana var höger. 

Ja, vad har jag då lärt mig av allt detta. Jag tror det är att man måste försöka se det goda och positiva i varje människa, och dessutom varje människa som individ. Jag tycker också att jag lärt mig en kritisk hållning till system från vänster eller höger, och att det är viktigt med en privat moralisk hållning som förhoppningsvis kan styra en på ett positivt sätt genom livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar