onsdag 10 februari 2010

Amning - en bröstchock


Om man ska, eller inte ska amma tycks följa tidens moden. I gårdagens Aktuellt så intervjuades en modern mamma som hade haft problem att börja amma, och som tyckte att amningsråden vi ger i Sverige var föråldrade.

Man behöver ju bara titta på förra århundradets början för att se hur exempelvis rika kvinnor inte ammade, då de nyttjade ammor, eller hur människor i entusiasm över pulvermjölken på 60-talet övergav amningen.

Jag anar en ny sådan trend. Det är ju så praktiskt med pulver, och mamma kan lämna bort barnet till vem som helst, det är lättare att dela på föräldraledigheten från början. Man slipper krånglet med att lära sig amma också.

Vi gamlingar som var med på 70-talet minns hur Nestlé for omkring och sålde mjölkersättning i u-länderna och hur barnen dog i stor utsträckning då pulvret späddes ut med skitigt vatten, detta ofta beroende på diarréer. Samma risk finns förstås fortfarande. 

Andra effekter av bröstmjölk tycks vara att barnen i genomsnitt blir lättare än flaskfödda barn, det tycks i viss mån skydda mot fetma, bröstmjölk tycks innehålla ämnen som verkar smärtstillande, bröstmjölkfödda barns bajs innehåller ämnen som är annorlunda och kanske kan skydda mot sjukdomar än flaskfödda barns bajs.

(Jag kan hålla med om att det vore bra med mer uppdaterade litteraturöversikter för att få bättre koll på ämnet).

I gårdagens Aktuellt gick man till och med så långt att man ifrågasatte Innocenti-deklarationen från UNICEF; som  bland annat innebär att man ska verka för att tala om fördelarna med amning i hälsoupplysning och media.

Ur samhällets synpunkt vore det förstås på vissa sätt "positivt" om mammor struntade i att amma. Exempelvis skulle man ju kunna begära att mammor återgick till jobbet snabbare, jämställdheten i hemmet skulle kanske bli bättre, man skulle inte behöva hålla på med amningsteam från sjukvården, och pulverfabrikanterna skulle ha en lysande framtid.

(Själv upplever jag detta som en enorm backlash för kvinnor och barn, där inte minst barnens hälsa sätts på spel).

Det är ju förstås inte så lätt att amma. Jag har själv ammat med tre barn, och speciellt med nummer 1 tog det några dagar, svettiga nätter, spända bröst med mjölkstockning, och en hel del uppmuntran från snälla barnmorskor och barnsköterskor innan det funkade. Det gjorde det till slut, och jag hade 8 dagar på BB varav 4 på en lättvårdsavdelning på mig, vilket jag tyckte var en fantastisk vårdform. För nummer 2 minskade BB tiden till 7 dagar och för nummer 3 till 5 dagar, men då fick jag den typ av infektion som förr i tiden dräpte kvinnor i barnsäng. (Jag fick antibiotika förstås). 

Jag har ju handlett en hel del på vårdutbildningar och för ett antal år sedan så undersökte några studenter stöd att amma till kvinnor som fick sitt andra barn (de hade inte lyckats med barn 1), och det visade sig att dessa kvinnor fick ÄNNU MINDRE stöd än förstagångsmammor. (Och det är ju verkligt ett misslyckande från vården).

Om man (som jag) tycker att kvinnor ska amma, för att det är bra för barnet, och bra för oss själva (och åt skogen med alla effektiviserare som vill ha kvinnor att gå tillbaka till jobbet fortare), för att det är mysigt och bekvämt, och till och med billigt (!), och för att det där med jämställdheten finns fullt med tid att fixa efter första halvåret, så kanske man skulle lägga ner mer krut på amningspedagogik?

Visserligen finns amningshjälpen och amningsbloggen  och massor av engagerade barnmorskor, sjuksköterskor och barnmorskor, men jag undrar verkligen om det finns mycket av amningspedagogik ändå? Helst vill man ju bara skicka hem bebisar direkt från förlossningssalen, och hur väl funkar amningen då egentligen?

8 kommentarer:

  1. Kloka ord tycker jag. Problemet med utspädd bröstmjölksersättning finns i allra högsta grad fortfarande. Jag tänker förstås på skandalen med melamin i mjölkprodukter i Kina härom året.
    /Marit Olanders

    SvaraRadera
  2. Jag blir ganska trött av att läsa det du skriver Eva. Att påstå att mammor flaskmatar för att det är enkelt visar att du har noll förståelse och sympati för oss flaskmatande mammor.
    Menar du att vi är lata? Eller att vi gör det för att snabbare kunna jobba?
    Du får gärna utveckla dina tankar kring detta, det vore intressant att läsa. Vad anser du är anledningen att mammor flaskmatar?
    Och jag skulle också vilja veta hur stödet till flaskmatande mammor bör se ut, för jag antar att du inte på allvar menar att man ska lämna flaskmatande föräldrar vind för våg som det faktiskt ser ut idag.

    SvaraRadera
  3. Jag ser Aktuellt reportaget som ett tecken i tiden. Där framställde man ju det som att flaskmatning var lika bra (eller kanske bättre) än bröstmjölksuppfödning. Detta ligger helt i pulverfabrikanternas och alltför jämställdhetssträvande personers linje. Varför inte in med pulver för alla ungar igen, som på 60-talet? Det borde ju funka bäst för implantatmammor också?

    Och jag vet verkligen att det finns mammor som har jättejobbigt och jättesvårt att amma och att de verkligen försöker. För att lite fler av dem ska lyckas tycker jag att man borde utveckla en amningspedagogik från vårdens sida. OM det trots alla ansträngningar inte går så är förstås flaskmatning ett alternativ.

    Jag får intrycket av att mammor och bebisar ska skickas hem så fort som möjligt från BB för att spara några spänn åt landstinget. Lyckas mammor så väl som möjligt att av egen instinkt att lära sig amma? Jag tvivlar lite. På många sätt är människor mer ensamma idag, och jag tror att många unga mammor är rätt ensamma när de efter något dygn kämpar med att mata sin bebi, och att det efter trasslande med såriga och svullna bröst blir lätt att ta till flaskan (Jag hoppas jag har fel i det jag skriver och att stödsystemet är väl utbyggt för alla men jag tvivlar)

    Förvisso behövs stöd till flaskmatande mammor också, framförallt så att de använder matandet till en stund av närhet med bebisarna. Titta, suga, samspel. Det som det är jätteviktigt att vi inte kommer tillbaka till är att man (som vissa ibland gjorde då) lämnar bebben i sängen med sin flaska att mata sig själv.

    SvaraRadera
  4. * då på 60-talet (för att förtydliga sista parentesen

    SvaraRadera
  5. Tack för ditt svar.

    Jag tror faktiskt att det är väldigt få mammor som flaskmatar på grund av någon sorts smygreklam för pulverfabrikanterna. Tvärtom så FÅR man ju inte göra reklam för ersättning idag, BVC får inte ens upplysa om vilken sort som kan passa bäst. För vår del ledde det till en dotter med ond mage eftersom vi inte visste att vi borde byta sort.
    Hela MVC är inriktat mot amning, BB-tiden är inriktad mot amning. Jag tycker som du att kvinnor bör få det stöd de behöver i att amma, men jag anser också att när fokus ligger där och de flesta som har åsikter i ämnet har noll förståelse för mammor som flaskmatar så är det ett problem.
    Det är synd att flaskmatande mammor ska känna misslyckande, ska få höra att de är offer för pulverfabrikanter eller helt enkelt är lata. Jag tror att i de flesta fall ligger det mycket hårt arbete, mycket ångest och många, många tårar bakom ett beslut att inte amma eller att avbryta amningen. Att då inte ens få hjälp och stöd i hur man flaskmatar är jättetrist.
    Och det där med närhet kommer naturligt, om man inte har problem med anknytningen så tror jag att det är mycket få som använder sig av Amningshjälpens skräckexempel med det ensamma spädbarnet och den uppallrade nappflaskan. Tvärtom är matstunden alltid en stund av närhet, mys och med fördelen att den närheten kan fås av såväl mamma som pappa.

    SvaraRadera
  6. Ja, självklart är det synd om mammor om de ska känna misslyckande. Herrejösses vilket samhälle vi kommit till när hela "vara mamma" grejen är en fråga om att "lyckas". Varför ska det överhuvudtaget vara konkurrens och jämförelser? Att ha barn är en del av livet och det är självklart att åtminstone nästan alla försöker göra det så bra som möjligt för sina barn.

    (Ja, det finns vissa undantag bland mammor och pappor som inte riktigt förstår vad det är att vara förälder (ofta är det säkert psykiska problem bakom), tänk mamman som lät sina ungar sova i sängar utan madrasser och skar dem, eller pappan som lät sitt barn äta sina spyor och liknande)

    Nej, det jag vänder mig mot är (faktiskt) Aktuellt, som i det program de gjorde undergräver den information som ges på BVC. Det finns åtskilliga pulverfabrikanter som inget annat önskar än att de nuvarande kostråden på BVC tas bort så att man kan sälja sälja sälja.

    När jag bläddrade bland den aktuella forskningen kring amning, så framkommer det att det finns något mycket sällsynt tillstånd där det inte alls är så bra att amma. Att det finns det och att det är osäkerhet om sambandet mellan amning och allergier, gör att det säkert är dags att uppdatera underlaget för amnings och kostrådgivningen på BVC.

    Det vore intressant att veta vad du fick för stöd på BB och efteråt med att försöka med amning? (förutom att höra att det var det man skulle göra). Vad precis försökte de hjälpa dig med?

    SvaraRadera
  7. Jag ammade faktiskt i sex veckor innan jag totalt lade ner. Jag låg på specialist-BB efter ett akutsnitt i vecka 37 och fick olika amningsråd av i princip all personal. Kanske att det var sämre förutsättningar på grund av att de flesta kvinnor som ligger på specialist-BB inte är friska, jag hade exempelvis astma och det var därför jag födde så tidigt.
    Redan på BB fick min dotter tillägg och jag fick då höra att "det tyvärr var nödvändigt". För mig var det självklart att det viktigaste var att hon skulle äta.
    Efter den traumatiska upplevelsen med massa kvinnor som slet och drog i mina bröst, alla sa att jag gjorde fel eftersom jag skulle göra på just deras sätt, så pratade jag inte med någon om amning. Tvärtom var det bara jobbigt och ångest och jag grät inför amningsstunderna. Att sluta var en lättnad eftersom jag orkade vara mamma.
    Först en tid senare kom det dåliga samvetet, då många tog sig friheten att fråga varför jag inte ammade, om jag inte kände skuld och om jag inte ångrade mig. Innan det hade jag inte en tanke på att det jag gjort var fel. Jag mådde ju bättre och därigenom min dotter.

    Det är ju bara min upplevelse av amning, men eftersom frågan engagerar mig har jag även kontakt med ett flertal kvinnor som heller inte kunnat/velat amma. Alla har haft känslan att de är dåliga och misslyckade, något som inte kommit från dem själva utan från ammande mammor i omgivningen. Därför tycker jag också att det är fel att allt fokus ligger bara på amning och inte alls på flaskmatning eftersom det de facto är en stor grupp mammor som just flaskmatar och behöver lika mycket stöd.

    I den bästa av världar finns, som du skriver, inget misslyckande i att vara förälder och heller ingen konkurrens mellan amning och flaskmatning. Där finns istället en acceptans om att var och en gör det man tror är bäst för sitt barn utifrån de förutsättningar man har.
    Så önskar jag att det skulle vara iallafall.

    SvaraRadera
  8. Jag tycker det är väldigt intressant att du skriver att "alla" på BB gav dig "sina" råd. Det pekar ju på att det kanske vore lämpligt att försöka samla ihop sig på landets BB avdelningar och försöka samordna rådgivningen så inte mammor ska känna som du, att dom sitter i en korseld av tyckanden om vad som är "bästa" sättet.

    Tråkigt det där med "mammakonkurrensen" som du beskriver, att mammor medvetet eller omedvetet ger varandra dåligt samvete och får varandra att känna sig misslyckade. :( Jag får lite en känsla av att det (också) är ett tidens tecken, nu då alla ska vara så perfekta hela tiden och med alla TV-program som mest tycks handla om mobbning och konkurrens.

    Undrar hur man ska komma ur det, egentligen?

    Bra meningar du skrev på slutet !

    " den bästa av världar finns, som du skriver, inget misslyckande i att vara förälder och heller ingen konkurrens mellan amning och flaskmatning. Där finns istället en acceptans om att var och en gör det man tror är bäst för sitt barn utifrån de förutsättningar man har."

    SvaraRadera