Ja, där var namnet på ett blogginlägg som heter duga. Utifrån dagens övningar får jag nog anta att hur man svarar har att göra med Dunning-Kruger - effekten. Ju mindre man vet om vetenskap ju mer stensäker är man på att man vet vad vetenskap är.
Dessutom verkar det vara så att ju mindre man kan, desto säkrare är man på hur vetenskap borde utföras.
Vad tycker jag själv då egentligen? Det är ju bra att ställa frågor till sig själv och meditera över dem från tid till annan.
... Kanske jag skulle vilja säga att vetenskap är sökandet efter kunskap. Exakt hur detta sökande ska gå till kan man inte säga, för nya och bättre metoder kan dyka upp. Det man kan säga är att man ska utifrån sin bästa förmåga försöka vara tydlig med vad man gör och vad man kommer fram till för slutsatser. De synpunkter man lägger fram bör bygga på vad man observerat och läst, och ibland kan de vara spekulationer och funderingar utifrån det man observerat och läst.
Så långt möjligt bör det vara möjligt för andra att granska det man gjort och eventuellt replikera studierna.
När jag pratar med studenter brukar jag beskriva att vitsen med empirisk forskning är att det handlar om att beskriva, förklara, predicera och kontrollera. Det kan också handla om att förstå. I någon mening handlar detta om induktion. Vi får leva med tillfälligheter och osäkerheter, sannolikheter och tentativa slutsatser. Men det är det som gör empirisk forskning så kul. Det finns inget givet mål eller rätt svar. Det det finns är att försöka leta sig fram genom en myriad av möjligheter.
Viss typ av forskning är deduktiv. Då kan man härleda slutsatser ur allmängiltiga satser. Säkerligen är detta tillfredsställande också, men det är inte min väg.
Ytterligare en form av forskning kan vara av typen tolkande och analyserande. Det kan vara spännande att ta del av denna form av forskning, men då jag har ett mått av praktisk läggning så är inte heller denna typ av forskning min "cup of tea".
Ja, så var det då den empiriska forskningen, den ofullständiga, pusselläggande, problemlösande, testande, irriterande, ångestframkallande men ack så roliga empiriska forskningen.
Under dagen var det någon som pratade om att man skulle kunna se på hypoteser om de är vetenskapliga. Det måste innebära att vederbörande tror att forskning handlar om hypoteser. Visst handlar viss forskning om hypoteser, men det är långt ifrån nödvändigt. Sedan kommer då frågan om vad som är vetenskapligt? Om vi visste det skulle vi ju inte behöva forska. Det vi måste göra är att då och då våga oss ut på nyisen med risk för att vi trillar i.
ATT vi trillar i då och då är egentligen inte något problem för vetenskapen. Forskning innebär ju att man testar av lite olika idéer undervägs och sedan struntar i dem om de inte bar, eller helt enkelt var i ett för tidigt skede för att generera en artikel. (Ett aktuellt exempel uppfattar jag att "Harry-read-me"* filen är, med alla underliga dead-ends, vilket förefaller vara misslyckade testade hypoteser.) Inte ens om en artikel blir publicerad och den är lite knäpp är detta något större bekymmer för forskningen. Nästa forskare som försöker replikera studien kommer bara inte att lyckas. Resultaten kommer inte att nästla sig in i läroböcker eller förmedlas på sikt.
Kanske är rädslan för pseudovetenskap värre än pseudovetenskapen själv? Jag menar, om forskare alltid ska vara rädda för att pröva något okänt för att de skulle "riskera att vara ovetenskapliga" så skulle kanske viktiga nyheter aldrig komma fram. Om pseudovetenskapen verkligen är "pseudo" så kommer den ju helt av sig själv att rensas bort bland alla mängder av verkliga fynd som dyker upp i vår förunderliga värld.
(Jösses, jag försöker hitta en bild på kvinnliga "forskare" som inte innehåller vita rockar, tekniska manicker eller höga hattar, och det är nästan omöjligt. Jag slutar med en bild på promoveringen av en kvinnlig hedersdoktor: Karin Bojs).
* från Climategateskandalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar